skäror, för att roa sin publik med den uppgiften att, som han uttrycker sig, Lagerbring vill i dem se skånska grebbor, och hr Nils Bruzelius[1] har yttrat, att han i dessa figurer sett med skaft försedda celter (”des celtes pourvus de manche”), af hvad orsak kan jag icke gissa.
Men nog härom!
I noten till 3:dje sidan af vår här ofvan införda afhandling, hafva vi nämnt, att Baal var hos fenicerna en krigsgud eller fältherre, och som sådan hafva vi här på stenen N:o 1 sett hans symboliska bild omgifven af de i striden segrande vapnen.
Från denna manlige Baal, vända vi oss nu till den qvinliga Baal (Astarte), som ofta kallas Baltis eller Bælta,[2] hvars dyrkan äfven synes hafva haft sitt särskilda ställe i samma trakt af landskapet och i samma härad som Kiviksmonumentet och blott ett litet stycke väg derifrån.[3]
Jonas Floræus omtalar i sin lilla bok: Flores antiquitatis scanicæ, sid. 55, § 6, att i Kungsoran[4] i Albo härad finnes en stor sten, som kallas Baltasten (eller Bæltasten), och vid hvilken enligt rykte från forna tider funnits stora sammankomster och mycken hednisk vantro blifvit föröfvad till åminnelse af en Balta (Bælta), som på den orten skulle haft sitt tillhåll.
På min anmodan hade prosten d:r Falk i Gladsax den godheten att skaffa mig närmare upplysning om ifrågavarande sten. I ett bref från f. d. riksdagsmannen Nils Andersson i Öståkra, som har sina egor ej långt från det ställe der Baltastenen ligger, erhölls den uppgift, att stenen, som ännu bär detta namn, och vid hvilken enligt sägen mycket folk skall ha samlats vissa tider på året, är en mycket stor och klumpig granitsten, 50 fot i omkrets med en höjd af 7 fot på södra och 9 fot på norra sidan, utan tecken till ristningar eller andra märken. En ritning meddelades äfven.
- ↑ I Compte-rendu du Congrès de Stockholm, 1874, sid. 480.
- ↑ D:r Carlo Landberg, som jag omnämnt i noten till sid 30, berättade äfven vid samma möte i Göteborg, att hos folket i Syrien bär Astarte namnet Bælta.
- ↑ Möjligtvis kunna de månfigurer, som förekomma på 6:te stenen i Kiviksgrafven, hafva något sammanhang med denna mångudinnans dyrkan.
- ↑ Att ora är en gammal benämning på skog, omnämnes i min Skandinaviens fauna.
