Skulle de åter hafva afslagits, för att för praktiska behof användas, hvarför då icke så gerna taga upp hela hällen? Detta ginge lika lätt för sig, som att slå en sådan häll tvärt af. Och dessutom skulle vid en så kraftig stöt, som ovilkorligen erfordras, för att bräcka en så stark häll, de fornsaker, som befunnits vara nedstuckna mellan denna och dess »stödjehällar», blifvit krossade eller åtminstone skadade. Detta har dock icke visat sig vara förhållandet.
Slutligen talar den jemna öfverkant, som flere af dessa hällar hafva, emot all afslagning.
Riktning.
De resta kalkhällarnas riktning är med få undantag N.—S.
Anordning.
Inalles hafva 55 hällar undersökts. Stundom hafva två eller tre sammanslagits i en undersökning.
Vid 29 af dessa undersökningar hafva tydliga spår efter förbränning — aska och kol, eller aska, kol och brända ben — anträffats. Vid 5 hafva påträffats kistor af kantsatta hällar. Vid 11 hafva alla spår efter verklig graf saknats.
De förstnämnda af dessa grafvar, — de hvilka innehålla lemningar efter förbränning, men i hvilka ingen kista finnes, — hafva följande anordning. Under gräsmattan vidtager ett ungefär 10 cm. tjockt lager af grus, eller undantagsvis kalkflisor. Derunder äro på sidorna om den öfver marken uppskjutande hällen mindre dylika hällar, eller ock kullerstenar af en mansbördas storlek eller något mera, nedsatta. Rundtomkring och mellan dessa finner man en bädd af aska, kol och brända ben. Finnas fornsaker i en sådan graf, äro de instuckna någonstädes nedanför gruslagret mellan »hufvudhällen» och dess »stödjehällar», eller mellan dessa senare, vanligen omgifna af askbädden. Stundom kunna sakerna anträffas ända uppe under gruset, stundom äfven ända nere vid hällens fot.
Då gruset och de på sidorna nedsatta hällarna så ofta återkomma, är det antagligt, att de haft någon viss bestämmelse. Månne man icke i den öfver hela graffältet rådande lösa jordmånen har att söka orsaken till dessa båda anordningar? För att bereda den hädangångnes aska ett skydd mot plundrare
