En Visbyborgare blef år 1420, utan någon sin förskyllan, fängslad i Stockholm och kastad i slottets »mörka stuga», hvarest han fick ligga i 13⁄4 år. Han vände sig med sina tankar till den heliga korsbilden i dominikanerklostret och lofvade, att, om han blef fri, skulle han under ett helt år om måndagarna afstå från den ena af de sedvanliga två måltiderna. Omedelbart derefter fann han, att stenarna kring den lilla fönstergluggen voro lösa, han tog bort dem, slet lakanet i ribbor och bildade af dem ett rep, hvars ena ända han band omkring en halmkärfve så stor, att den icke skulle kunna genom hans egen tyngd dragas ut genom fönstret. När han stod uppe detta och blickade ned, fann han djupet väl stort och lofvade då jungfru Maria, att, om han komme oskadd ned, skulle han under ett års tid vara lika återhållsam om lördagarna, Han lyckades komma undan och smyga sig om natten till dominikanerklostret, som låg vid n. v. Tyska stallplan, ringde i portklockan och släptes in. Att han lidit oskyldigt, framgår tydligen deraf, att man på slottet lät honom fortfarande vistas på fri fot mot lämplig borgen.
En Stockholmsborgare blef år 1374 borta i Vestmanland anklagad af en tysk, för det borgarens tjenare hade slagit en bonde. Stockholmaren bad honom göra upp den saken med tjenaren, men tysken höll sig hellre till husbonden, i hopp att af honom kunna utpressa en lösepenning. Han erbjöd honom ansvarsfrihet mot en liten gåfva af 600 mark eller 3 läster jern. Stockholmaren bjöd 1 fat jern. Tysken, som fann sin ära kränkt af ett så futtigt anbud, använde tortyr för att tilltvinga sig mera.
Samma år blef en frälseman och häradshöfding i Östergötland gripen uppe i sin hemtrakt och släpad ned ända till gränsen mellan Kalmar län och Bleking, för att der inskeppas och föras till Tyskland. I sista stund blef han frälsad.
Men det kan vara tid att vi vända oss från dessa mörka taflor till de bilder af fredligare slag, som mirakelberättelserna för oss upprulla.
Gården med dess boningshus och andra åbyggnader hade en vid utsträckning, och der var en tummelplats för barnen, som lupo omkring barfota. Nödig tillsyn hade de icke alltid, så t. ex. hände det en gång, när en bonde kom inkörande på gården med ett hölass, att hans treårige son, som med glädje sprang
