fadren till mötes, råkade komma under vagnshjulen och dog. Bön till den hel. konung Erik återkallade honom dock till lifvet. En annan gång, vintertiden, sprungo två gossar kapp utåt isen af en närliggande sjö. Den främste märkte icke i hastigheten en vak, utan störtade hufvudstupa i densamma. Kamraten tordes i början icke omtala olyckan, hvadan den drunknade först sent upptogs; man anropade Vår Fru och gjorde ett löfte till korsnedtagelsebilden i Stockholm och hälde varmt öl i den liflöses hals, och efter några timmar qvicknade han vid. En mjölnares dotter leker utanför qvarnen, halkar utför den 12 alnar höga åbranten och gripes af det forsande qvarnvattnet. En sju års gosse leker uppe på stugans tak och faller ned i en kittel med sjudande vatten. För öfrigt höllo sig barnen icke alltid till gården. I Bygde i Vesterbotten vandrade en fyra års pilt till skogs, och trots alla efterspaningar hördes han ej af, förr än han efter fyra dagars förlopp kom fram till en by, som låg en mil från hemmet. — För öfrigt få vi icke tro, att barnen länge fingo sköta allenast sina nöjen. En sex års flicka, som lyfte kitteln af elden, blef brännskadad, men botades genom vallfärdslöfte.
På landet var det jordbruket och dess binäringar, som togo den största delen af folkets arbete i anspråk, men jordbruket sjelft gaf icke synnerligen många anledningar till faror och omtalas derför sällan i mirakelberättelserna. Deremot hände det emellanåt olyckor, när träd skulle fällas i skogarne. I dem var man för öfrigt upptagen af farliga idrotter, så snart vilddjuren hade varit framme och rifvit något kreatur. Så omtalas en af denna anledning företagen björnjagt i Gryts socken i vestra Uppland.
Ett annat arbete som kunde vara förenadt med stora faror var fiske och skälfångst. Tio karlar och en pojke sutto en gång på Vettern ute på isen, i närheten af Vadstena, sysselsatte med fiske. De kände sig fullkomligt trygga, ty isen var alnstjock, men plötsligen brister den. Sex af karlarne rusa hufvudstupa i land, men de andra ville icke lemna sin fångst och sina redskap i sticket. Dröjsmålet höll på att kosta dem dyrt, ty isstycket, å hvilket de befunno sig, kom i drift, men närmade sig efter en stund till stranden, så att de kunde hoppa öfver på denna. Gossen hvars ben voro för korta för språnget, föll i vattnet, men uppdrog lefvande. Elfva finnar hade en vinter
