gifvit sig ut på skälfångst och råkade ut för samma missöde. Isen brast i stycken, och de voro för långt ute för att kunna rädda sig i land. I sju dygn flöto de kring på isstycken, som dagligen minskades, och när de omsider, efter stor nöd och eländighet, kommo i land, befunno de sig femton mil från hemmet.
Liksom Rospiggarne i vår tid äro flitige och skicklige båtbyggare och oförfärade sjömän, så voro de äfven i forna dagar. En Frötunabo kom seglande i sin storbåt, utan annat sällskap än hustrun och ett två veckors barn, som låg i sin vagga. På Trälhafvet kom en stormby, båten kantrar, men karlen hakar sig fast vid kölen, drager till sig med sin krokiga käpp vaggan och gör fast henne vid en lös ända, får sedan se hustrun flyta upp och drager äfven henne till sig med käppen.
Olyckor måste för öfrigt ofta inträffa, alldenstund man icke var synnerligen nogräknad med farkosternas beskaffenhet. Abbot Styrbjörn i Juleta färdades från Algösund till Strengnäs in porosa navi, i en jakt så läck, att den gjorde haveri. Om en förnäm man höll till godo med en sådan båt, hur var det då stäldt för oansenligare män, som förfogade öfver mindre penningemedel? Efter slutet af vikingafärdernas tid synes man hafva i hög grad dragit sin uppmärksamhet och sin id från sjön: allt antyder, att medeltidens svenskar icke voro synnerligen stora hjeltar till sjös.
Äfven under färder till lands var man utsatt för faror. Några köpmän från Skeninge befunno sig på en handelsresa i Vestergötland och kommo till en större å, som skulle passeras med tillhjelp af en flotte. En af köpmännen gick ut på denna med sin häst, å hvilken varorna voro klöfjade, d. v. s. förvarade i dubbelsäck, som hängde ned på ömse sidor om sadeln. Bördan var för tung, och alltsammans kom i vattnet. Varorna blefvo först efter många och stora ansträngningar uppfiskade.
Utlandet med dess rikare litteratur har från medeltiden i krönikor och dikter så många skildringar af det dagliga lifvets interiörer, att man kan göra sig en ganska god föreställning om detsamma. För Sverige, i detta afseende högst fattigt, måste man leta samman helt små bidrag från de mest skilda håll, i hopp att sålunda småningom kunna åstadkomma en verklig teckning af lifvet.
