ansett oss böra taga detta med, ehuru vi egentligen skulle afhandla blott ångermanländska förhållanden.
Norrländska landsmålsföreningen i Uppsala har godhetsfullt stält tvenne uppsatser i detta ämne till vårt förfogande, hvarigenom vi varit i tillfälle att granska och fullständiga våra egna anteckningar. Upplysningar, som hemtats ur dessa uppsatser, äro utmärkta med (N. L.)
Efter dessa förutskickade anmärkningar öfvergå vi till vår uppgift och redogöra först för trolldomsväsendet, vidskepliga kurer och föreställningar, för att sedan uppvisa de minnen af gammal hednisk gudatro, som ännu låta spåra sig hos allmogen.
Den gamla föreställningen, att lapparne äro skickliga trollkarlar, råder äfven i våra dagar, och många så kallade sockenlappar fuska ännu i konsten. Finnarne stå ej heller i så dåligt rykte, och gång efter annan infinner sig i de norrländska städerna någon finnqvinna för att med sin spådomskonst stå allmänheten till tjenst. Dessutom sysslar äfven den bofasta befolkningen härmed, och mången välaktad bondgubbe eller bondgumma håller sig ej för god att litet emellanåt för egen eller andras del bruka en vidskeplig kur. Härpå må man dock mindre undra, men egendomligare är det, att prester, som minst af alla borde vara trollkarlar, i folkföreställningen rätt ofta anses hafva egt den bästa insigten uti trollkonsten och äfven varit skickliga idkare deraf, och detta utan att det på något sätt lägges dem till last. Säkerligen härrör denna föreställning från den tid, då våra teologer utbildades vid främmande högskolor, och då man nu får höra talas om någon prest, som varit öfverlägset skicklig, så tillfogas ofta den upplysningen, att han hade varit i Wittenberg eller gått i Wittenbergs-skolan. Sjette och sjunde Moseböckerna, som naturligtvis äro tillgängliga för prester, innehålla ock, enligt mångas tro, goda föreskrifter i konsten att trolla. Moseböckerna anses nämligen ursprungligen ha varit 25 till antalet, och i de 20, som ej återfinnas i vår bibel, skall Moses efter Guds uppenbarelser för honom på Sinai berg ha nedskrifvit råd och upplysningar i öfvernaturliga saker, ehuru myndigheterna funnit för godt att undandraga allmänheten dem och till och med lagt stränga straff på dem, som innehaft dessa böcker.
