ett stycke af skoremmarna, en knapp eller ett par häktor ur kläderna, ett stycke af strumpebanden, något af ullen på den fäll, hvari man sist legat, några hårstrån af den sjukes hufvud, den yttersta delen af nageln på högra fotens stortå och litet blod ur venstra lillfingret. Under fullkomlig tystnad bäres denna samling af den sjuke sjelf, om han möjligen orkar, eller af någon annan till ett ställe, der två vägar korsa hvarandra, hvarest man vänd mot hemmet kastar påsen med dess innehåll öfver venstra axeln, sägande: »I Guds, Fadrens och Sonens och den Helige Andes namn tag detta och låt mig (eller om handlingen utföres af någon annan än den sjuke: N. N.) vara i fred.» Härefter går man tyst och utan att se sig om tillbaka till sitt hem.
Ett annat sätt är att taga elf-näfver, d. v. s. den svamplika, mossbelupna näfver, som sitter ytterst på sälgen, tända eld på denna och hålla den sjuka kroppsdelen i röken.
Bölder botas på flere sätt. Så kan man taga varet ur en sådan och lägga det på en brödbit eller en slant, som man sedan kastar bort. Tager någon upp brödbiten eller slanten, så säges han derigenom åsamka sig de bölder, som den af dem angripne skulle ha fått behålla, om han ej på detta sätt gjort sig fri från dem. Ett annat botemedel är att hopmänga smör och sot, som tages under en gryta, och stryka detta på bölden, motsols.
I Herjeådalen fattar man för bölder och fulslag med högra handen omkring det onda stället och läser följande såsom det tyckes föga »kraftiga» ord:
»Du bulle, du rulle,
Du blef ej så stor som du skulle;
Men hade du än blifvit så stor som en gryta,
Så hade du ändock något att skryta.»[1]
För fulslag (otåld) har man följande botemedel. Man lösrycker små sidogrenar ur de gröfre qvistarna i en qvast och tager af de lösslitna grenarna den del af dem, med hvilken de varit fästa vid qvisten, hvarjemte man tager något litet smuts ur hvar och en af nio golfspringor. Dessa båda beståndsdelar
- ↑ Dessa ord påminna mycket om den skämtsamma trollformel, som
Jesper Svedberg under sina djekneår lärde en gumma: »Kalf hvit
och kalf rö(d), vill han ej lefva, så får han dö.»
