Värk uti ihåliga tänder häfves dermed, att man ur en sprucken tall eller gran, som lutar mot norr, tager en liten sticka vid sprickan, sedan barken förut aftagits på det stället, och förer spetsen in i den ihåliga tanden. Sedan sätter man stickan på sin förra plats i trädet, och äfven barken bredes deröfver.
Växter å kroppen aflägsnar man i Herjeådalen på följande sätt. Under iakttagande af den strängaste tystnad låter man trenne på hvarandra följande torsdagsmorgnar ett tvillingbarn tre gånger gapa öfver växten och spotta ut saliven. Härvid är att märka, att om det är en qvinna, som har växten, bör barnet vara af mankön, i annat fall tvärtom.
Styfhet i hand- eller fotleden, som kallas kammen, botar man sålunda. Den sjuka lägger den onda leden, låt det vara handleden, på en tröskel eller en huggkubb, och läkaren fattar en yxa eller en större knif, och i det han säger: »jag hugg’», hugger han i underlaget på ena sidan om handleden tätt intill denna. Den sjuke frågar då: »hva’ hugg du för slag?» (= livad hugger du?), hvarpå läkaren framsäger följande ord, under det han med yxan eller knifven hugger på ömse sidor om leden:
»Kammen och knerten
Från le(d)
Och i ve(d)
Från le(d) och i la(g)
Som der förr va(r).»[1]
Detta samtal med åtföljande hugg upprepas ännu två gånger. En man plär hugga kammen åt en qvinna och omvändt. På sina ställen brukar man lägga ett halmstrå öfver den onda leden, hvilket under huggningen styckas.
Då man för ögonsjukdomar badar ögonen med lag af Linnæa borealis eller brukar lefvern hos laken, så är detta möjligen naturliga läkemedel; så ock då man tager ett grand ur en annans öga genom att föra tungspetsen öfver sjelfva ögongloben. Härför har ock ända in i sista tiden brukats ett slags ögonstenar (troligen kräftstenar), som tattare plägat ha till salu. I Herjeådalen brukar man aflägsna grand ur ögat, stickor, glasskärfvor o. dyl. ur köttet och ben ur halsen genom en vidskeplig handling, som kallas att mättja. Om man nu t. ex. skall taga en
- ↑ La(g) = bjelklaget under tröskeln.
