sticka ur foten, lutar sig läkaren öfver stället, der hon sitter, och framsäger följande ord:
»Mättje sticke och mättje san(d), agn, gran(d)
Och mättje mättje, som alle kan,»
blåser så på stället, stryker med stålad knif tre gånger deröfver och blåser så igen. Allt detta upprepas åter tvenne gånger. Vid mättjning för ögat brukas äfven, att läkaren läser en trollformel, hvari Guds namn förekommer, öfver en skål med vatten i, blåser sedan på vattnet, tager så vatten i munnen och sprutar i ögat. Detta medel anses vara så kraftigt, att om »rat» ej finnes i ögat, skall sjelfva ögonstenen falla ut.
Vrickning (vre) botar man i Herjeådalen på följande sätt. Läkaren lutar sig öfver den onda leden och läser följande ord:
»Presten red sig öfver en hede;
Hans häst sin fot månde vrede.
Presten ned
Af hästen steg
Och vred den foten i samma led. Guds ord. Amen».
Derpå blåser han på leden och far tre gånger öfver honom med en knif. Detta allt göres om ännu två gånger. En annan trollformel för samma åkomma har denna lydelse:
<poem>»Det satt en käring på ett led Och gjorde åt vred Och vred ur leden Och i veden.» (N. L.) I Herjeådalen tager man äfven en ensam stående altelning, vrider denna såsom en vidja, men motsols, och gör af henne likaledes motsols en ring, som sedan bindes omkring det sjuka stället.
Från sin första skoltid i Hernösand påminner sig författaren lifligt, huru han för en ledvrickning af sitt annars ej vidskepliga värdfolk sändes till en gammal, bepröfvad vis man i stadens närhet, vederbörligen försedd ett halfstop bränvin. Detta slog vismannen i en spilkum, och tankfullt lutad öfver spilkummen med pannan stödd mot ena handen rörde han med en slö knif omkring i kärlet, och af läpparnas rörelse var det tydligt, att han läste något. Äfven han strök med knifven öfver det onda stället, som sedan skulle baddas med bränvinet. Rätt ofta bruka nämligen vismännen fordra, att den, som rådfrågar dem
