nu sitt guld, och när prinsen kom hem, var det slut på både ler och långhalm. Prinsen sade då:
»Jag råkte en liten man,
Som sprang kring en buske och sang:
I dag så skall jag maltet mala,
I morgon skall mitt bröllop vara.
Jungfrun sitter hemma i buren och gråter
Och intet vet, hvad jag heter.
Jag heter Tittile-Ture.»
Nu visste flickan vättens namn, och när han sedermera kom på besök, räckte hon honom handskarna med orden: »Här har du dina handskar, Tittile-Ture!» — Härvid for vätten upp genom taket och tog i farten detta med sig.
En annan mycket utbredd saga omtalar ett dylikt frieri, hvaraf utgången blef den samma.
En fäbodflicka var utsatt för ständiga besök af en underjordisk man och visste ej, på hvad sätt hon skulle blifva honom qvitt, men till slut lyckades det dock genom list. Hon sade till vätten, att en vätt-oxe ständigt följde hennes hjord och ej med något våld kunde aflägsnas, och bad nu honom om råd härför. Han sade henne ock, hvad hon härför skulle göra, men detta medel brukade flickan mot vätten sjelf och det med den verkan, att han ej vidare kunde besöka henne. Men i skogen hörde flickan honom klaga:
»Jag var ett tok, som lärde bot
Med tifvibast och vändelrot.»
Af dessa vättens ord finnas många variationer, som vi dock här måste utlemna.
Man omtalar äfven män, som stått i brottsligt förhållande till vätt-qvinnor. Sålunda skall det för tre mansåldrar sedan i Edsele ha funnits en bonde, som ehuru gift en hel sommar lefde tillsammans med en vätt-jungfru. Hans hustru anade slutligen oråd och bad drängen att en qväll lägga sig under gubbens säng i helgdagsstugan. Han gjorde så, och en stund efter det gubben lagt sig, kom hans underjordiska älskarinna. Lätt märkte hon, att någon obehörig var inne, och hade ej husbonden hulpit drängen, så hade hon vridit hufvudet af honom.
En bonde Ingiald Andersson i Sels by i Ragunda säges ofta, när han gått i ensamheten, hafva varit i det lifligaste samtal
