med vättar, och han brukade äfven nämna dem vid namn. Af två vättqvinnor, som han mycket sällskapade med, sade han den ena heta Stor-Göle och den andra Lill-Göle.[1]
Vättarna idka boskapsskötsel och värda sig mycket väl sina kor, som derför skola vara synnerligen välfödda. Vid flyttningarna från det ena berget till det andra kan man stundom få höra, huru skällorna skramla och hundarna skälla. Sjelfva locka de sin boskap så vackert, att de häri äro nästan oupp- hinneliga. En locklåt, skall vara en härmning efter vättar i Oviksfjellen i Jemtland, innehåller några namn på vättkor, nämligen Lynne, Kynne och Lång-spena-stjerna.
Får man i skogen se en vättko och kastar stål öfver henne, får man henne sitt våld. En sådan ko måste nödvändigt paras med en tjur af menniskans boskap. Stundom öfverenskomma gummor med vättqvinnor om byte af kor eller kalfvar, och härvid äro vättarne ytterst tacksamma, äfven om bytet synes vara mindre förmånligt för dem. Till vättarnes boskap höra vidare får och getter, som sägas vara helt och hållet hvita. Berghundar hjelpa vallhjonen att vakta hjordarna och skälla likt andra hundar. De äro ilskna och bita ofta folk.
Öfver elgar och björnar synas vättarna råda och hafva äfven egna benämningar på dem. Björnen kalla de sitt svin eller sin gris, och elgen heter hos dem stor-brin[2] eller stor-brisen. Om den senare vårda de sig på det omsorgsfullaste, och det omtalas ofta i sägner, att de uppmanat jägare att ej ofreda detta djur och lofvat dem att i gengäld härför utan synnerlig möda få fälla en eller flere björnar.
Rätt ofta äro vättarne i behof af menniskohjelp, och detta inträffar i synnerhet vid qvinnornas nedkomst. För att lemna ett exempel härpå och tillika visa, huru föreställningen om vättarne nu är densamma som för 200 år sedan, meddela vi här följande berättelse om »vettar eller skogstroll», hemtad ur Småsaker, tryckta 1757, del. 6, sid. 43. Historien, som säges vara »lemnad efter Probsten Rahm i Jemteland», är af följande lydelse:
