Då en ångermanländska en gäng var närvarande vid ett sådant tillfälle, fick hon tillsägelse att stryka omkring barnets ena öga med en vätska, som förvarades i en flaska. Hon smorde emellertid i stället omkring ett öga på sig sjelf, men låtsade ej derom. Någon tid sedan mötte hon vättmannen på marknaden och helsade på honom. »Ser du mig, du?» — frågade han — »Jo», svarade hon. — »Hvad ser du med för ett öga?» frågade han vidare, och då hon upplyste honom härom, stack han genast ut det. När en annan gång en qvinna varit till hjelp vid ett slikt tillfälle och skulle gifva sig af hemåt, klagade vättfolket, att de ej hade något att gifva henne för hennes besvär, men bådo henne dock att taga soporna i vrån. Hon gjorde så, bar hem dem i sitt förkläde, och for öfver dem med eld, då hon fann, att det var en hop silfverskedar.
Ofta uppenbara sig vättqvinnor för arbetare, som tillbringa natten vid stockeldar i skogen, och bedja dem än om det ena än om det andra, t. ex. om kläder för sina lindebarn och t. o. m. om tobak i pipan. Egendomligt är härvid, att om en menniska räcker något åt en vätt med handen, så kan vätten ej taga mot det, utan man måste öfverlemna det medelst en stör, bräde e. dyl.
Om en vätt räcker en någonting såsom ett silfverfat e. dyl., och man skyndar att läsa en bön deröfver, så mister vätten all makt öfver föremålet, och den andre får behålla det. Om ett kors är ritadt på någon ting, så hafva vättarne ej någon makt dermed. Vid en barnsäng, der en menniskoqvinna var till hjelp, klagade vättarne deröfver, att de voro utan smör. Jordgumman bad då vättmannen gå till hennes hem och hemta ett stycke smör. Han gaf sig åstad, men kom tomhändt åter, ty ett kors var ritadt öfver smöret, och egarinnan måste först taga bort detta märke, innan han hade kraft att bära det.
Vättarne kunna, åtminstone i vissa fall, och i synnerhet då de aflägsna sig ur ett boningshus, ej gå genom dörren utan måste fara upp genom skorstenen eller genom rökhålet på taket, och af den hastiga farten taga de ofta en stor del af taket med sig.
ettdera anses såsom tryckfel, eller oek alltsammans vara en dikt. Härmed må nu vara huru som helst, sägnen har ändå sitt värde såsom ådagaläggande dåtidens föreställning om vättarne.
