Fäbodarna äro omtyckta vistelseorter för vättar, och det lär hända, att om bonden der stannar qvar med sin boskap längre än vanligt, vättarne då söka aflägsna dem. Nämnda Småsaker innehålla ock en berättelse af länsmannen Pehr Larsson i Indals socken (i Medelpad) från år 1720, hvilken handlar om vättarnes uppträdande på en fäboplats. Han omtalar följande:
»Då jag sent om en qväll farit ur bygden och ärnade mig med drängen att öfver natten ligga i mina fäbodar, efter vi hade andra dagen arbete för oss litet stycke derifrån till att hugga ved till en kolmila, då hörde vi invid bodarna, huru det lät och sjöng derinne. Drängen sade åt mig, att jag ej skulle gå fram, förty han hade så hört förr en gång, och vore det farligt, emedan jag sjelf väl viste, att intet folk var i fäbodarna den tiden om hösten. Vi stodo då en stund och hörde på, om någon skulle tala, men der var allenast skri och sjungning, i bland hördes, att det pep och trallade. Men jag kunde intet längre stå och höra, förrän jag bad drängen följa fram och sade, att det intet hade på sig, ty hustrun min hade för en tid sedan fått tillbyta sig en ko af vättarne, då hon kastade sin knif öfver henne. Vi gingo då fram och sågo, att dörren var öppen, och vättarne suto derinne vid ett bord och drucko och sjöngo och hade emellan sig en brud och brudgumme, och var hon klädd i hvita vadmalskläder och hade en stor krona på hufvudet. När vi det förmärkte, stodo vi en stund och sågo på dem, huru de sedan gingo upp af bänkarne och dansade, och sedan de det gjort, gingo de ut. Men vi sprungo vår väg och tordes intet bida i skogen qvar utan gingo hem.»
Småsakerna innehålla ytterligare ett »extract af fogden Pehr Bergs uppgifne relation angående en skogspiga i Medelpad och Lidens socken», så lydande:
»År 1716 in julio har denna fogde gått på orrlek med en bössa i handen, och då han om dagen kom omkring skogen och bergen ungefär en och en half mil ifrån sin gård, har han på en slät sved sig nedsatt och hvilat, emellertid har ett qvinfolk kommit fram på slätten med sin boskap och sjungit nästan som andra vallpigor för boskapen. Fogden har förundrat sig en stund på henne, emedan han visste, det alla andras boskap den tiden om hösten ej voro i skogen utan en månad förr var
