Nästan alla de nu omtalade småländska stenåldersgrafvarna, äfven de i Uppvidinge, ligga nära sjöarna Bolmen, Åsnen och Helgasjön, eller de i sammanhang med dem stående vattendragen, således i de trakter, som genom större åar stå i förbindelse med de halländska och blekingska kusterna, och som äfven i historisk tid varit hufvudbygder i det inre Småland.
Under det att genom de många märkliga fynd, som under de sista åren bragts i dagen, åtskilliga svenska stenåldersgrafvar tillkommit till dem som voro kända, då jag uppgjorde de kartor öfver sådana grafvars utbredning i Sverige, som framlades för den arkeologiska kongressen i Stockholm år 1874,[1] och som följande år infördes i första delen af Sveriges historia (sid. 73), visa sig dock hufvuddragen af dessa grafvars fördelning öfver landet vara desamma nu som då. De grafvar som tillkommit hafva nämligen nästan alla legat i trakter, derifrån redan förut grafvar af samma slag varit kända. Men i östra delen af Småland och östra delen af Östergötland äro ännu inga stenåldersgrafvar funna. Hvad Kalmar läns fastland beträffar, kan detta emellertid ej gerna bero på annat än att man icke tillräckligt väl känner fornlemningarna i denna trakt. Om stenåldersgrafvar finnas der, — och jag är öfvertygad om, att så är fallet, — äro de troligen, liksom i Värend och Finveden, hällkistor dolda i stenrösen och således för det ovana ögat svåra att upptäcka eller att skilja från en senare tids grafvar.
Att grafvar från stenåldern måste finnas i Kalmar län, är otvifvelaktigt vid betraktande af den stora mängd fornsaker från nämnda tid som hittats der. Jag hade år 1879 tillfälle att besöka både de på Kalmar slott genom hr landskamrer Södermarks försorg uppstälda betydliga samlingarna[2] och dem som tillhöra godsegaren J. A. Blomberg på Skärshult, friherre G. Raab på Brusemåla, hofstallmästaren Beyer på Kollinge, hr E. Key på Sundsholm m. fl. Härtill komma de vigtiga samlingar af fornsaker från Kalmar län, som tillhöra brukspatron Trädgårdh, häradshöfding G. Berg i Mönsterås och andra; hvarjemte Statens Hist. Museum förvärfvat en mängd stenåldersminnen
