gjort stora framsteg. Jag är derföre nu i stånd (såsom jag tror och hoppas) att förbättra en del af mina förra läsningar. Jag har också funnit ännu ett gemensamt drag emellan de äldsta forn-nordiska och de äldsta andra skando-gotiska tungomålen, nämligen nominativ ändelsen — IA såsom egen för en klass femininer. Härigenom kan jag nu lösa flere språkliga svårigheter på våra äldsta run-minnen och, om jag icke misstager mig, felfritt tolka denna vackra svenska brakteat.
Stafvarne, som äro omvända (vänd-runor), läsas från höger till venster. De äro så tydliga och så smakfullt inskurna, att de tarfva ingen anmärkning. Svårigheten ligger som vanligt mest i grupperingen, då skiljetecken endast finnas på tvenne ställen. Så vidt jag kan se, och med fasthållande i hufvudsaken af min äldre öfversättning, må vi läsa, begynnande vid toppen och fortsättande till venster:
ÞUR TE RUNOA!
ÆNWLL, HÆ-CURNE HELDÆA, CUNIMUDIU.
THUR TE (signe) dessa RUNOR!
ÆNWLL (= ANWULF) den HÖG-KORADE af HJELTARNE (= hjeltarnes, härens utkorade höfding) gifver detta till CUNIMU(N)DIA.
Vi se här, att i denna syd-svenska dialekt har ÞUNOR förlorat sitt N och förvandlats till ÞUR[1].
Våra gamla språk hade många sammansättningar med HA eller dylikt, i betydelsen HÖG, som intensiv prefix. I norsk-isländskan hafva vi sådana tjogtals, men ingen HA-KOSINN, hvilket sista ord finnes i den urgamla Homilieboken i formen KØRINN. Meningen är lätt och bestämd.
- ↑ Ordet i dess längre form ÞONAR förekommer på en svensk
runsten (se mina ”Old-north. run. mon.”, s. 767) i bön-ordet ÞONAR
ROA UIT!, THONAR RO GIF!
En dansk sten anf. arb., s. 697) har bönordet ÞUR UIKI ÞASI RUNAR!, må THUR VIGA (signa, välsigna) DESSA RUNOR.
En annan dansk sten (se ”Aarböger f. nord. Oldk.” 1870, s. 420, Thomsens artikel och planche) har bön-ordet ÞUR UIKI ÞISI KUML!, må THUR VIGA DESSA KUMMEL (graf-märken)!
En svensk sten bär (i)N ÞUR SU KI-R(u)NOAR!, MEN må THUR SE (signa) dessa KÄNNE-(märke)-RUNOR!
