Sida:Svenska fornminnesföreningens tidskrift (IA svenskafornminne34sven).pdf/55

49

EN SVENSK HISTORISK RUN-BRAKTEAT.

HELDÆA är regelmässig genit. pl. Detta ord förekommer, med olika stafningar, på flere andra forn-nordiska minnesmärken.

Qvinno-namnet CUNIMUNDIA (dat. CUNIMUNDIU) finnes här för första gången. Förstemann (”Namenbuch”) har allaredan i sin första upplaga 149 namn som lycktas på -MUND. Af dessa äro 5 femininer, och bland dem ett på -IA: RAIMUNDIA (egentl. REGIN-MUNDIA), från 7:de seklet. Hvem denna CUNIMUNDIA var, veta vi icke. Hon kan hafva varit ANWULFS^[1] fästemö eller en nära anförvandt.

För de olika formler, som betyda att välsigna, se ”Old-n. run. monum.” s. 738. För formulan K-, KI-, KIN-, KINI-RUNA, se s. 927. Björketorp-stenen i Blekinge har GINÆ-RUNÆA (nom. pl.); Stentofte-stenen i samma landskap har GINO-RONOA (ae. pl,).

↑ Ett par af våra skandinaviska forskare hafva tyckt, att namnet är ÆNWÆL, icke ÆNWLL, då en ”del af ett sidostreck högre upp skall ligga under randen”, så att det första ᛚ blir ᚫ. Jag tror, att detta är ett misstag. Runan ᚫ förekommer tre gånger, graverad med samma omsorg och smak som alla de andra bokstäfverna, och det är omöjligt att för ett enda ögonblick uppdaga någon likhet mellan dessa trenne ᚨ och runan näst efter W. Emellertid har jag bedt den store numismatikern, archivarien Herbst, att noga granska elektrotypen i museet. Han har godhetsfullt gjort detta ”med stærke forstörrelsesglas” och har meddelat ett skriftligt svar. Han finner väl en liten punkt eller ”böjle” eller märke eller intryck emellan ᛚ och ᛚ, men säger, att det är icke parallelt med armen på ᛚ, synes hafva intet att betyda, är helt olika med ᚫ på de andra ställena, och att runan — efter hans mening — icke är ᚫ men ᛚ.
Saken är, att på alla stämplade metall-stycken kan det lätt uppkomma små ojemnheter eller blåsor eller skåror, och många sådana finnas på brakteaterna såsom på andra präglade saker; men de hafva intet med bokstäfver att göra, och finnas ofta der inga runor äro tänkbara.

Men om så vore, om namnet vore ÆNWÆL, skulle det icke göra någon förändring. Det skulle lika fullt vara en form af ANWULF. Ordet WULF eller ULF eller OLF har ändlösa variationer, i synnerhet som slut-ord, fallande tonlös stafvelse. Jag begynte att räkna olikheterna hos Förstemann, men då jag gått igenom halfva boken och hade uppskrifvit 35 variationer, tröttnade jag och slutade. På stenar med skandinaviska runor äro dessa stafnings- och uttalls-olikheter — legio.

4

[1] Ett par af våra skandinaviska forskare hafva tyckt, att namnet är ÆNWÆL, icke ÆNWLL, då en ”del af ett sidostreck högre upp skall ligga under randen”, så att det första ᛚ blir ᚫ. Jag tror, att detta är ett misstag. Runan ᚫ förekommer tre gånger, graverad med samma omsorg och smak som alla de andra bokstäfverna, och det är omöjligt att för ett enda ögonblick uppdaga någon likhet mellan dessa trenne ᚨ och runan näst efter W. Emellertid har jag bedt den store numismatikern, archivarien Herbst, att noga granska elektrotypen i museet. Han har godhetsfullt gjort detta ”med stærke forstörrelsesglas” och har meddelat ett skriftligt svar. Han finner väl en liten punkt eller ”böjle” eller märke eller intryck emellan ᛚ och ᛚ, men säger, att det är icke parallelt med armen på ᛚ, synes hafva intet att betyda, är helt olika med ᚫ på de andra ställena, och att runan — efter hans mening — icke är ᚫ men ᛚ.
Saken är, att på alla stämplade metall-stycken kan det lätt uppkomma små ojemnheter eller blåsor eller skåror, och många sådana finnas på brakteaterna såsom på andra präglade saker; men de hafva intet med bokstäfver att göra, och finnas ofta der inga runor äro tänkbara.

Men om så vore, om namnet vore ÆNWÆL, skulle det icke göra någon förändring. Det skulle lika fullt vara en form af ANWULF. Ordet WULF eller ULF eller OLF har ändlösa variationer, i synnerhet som slut-ord, fallande tonlös stafvelse. Jag begynte att räkna olikheterna hos Förstemann, men då jag gått igenom halfva boken och hade uppskrifvit 35 variationer, tröttnade jag och slutade. På stenar med skandinaviska runor äro dessa stafnings- och uttalls-olikheter — legio.

[1]