grannskapet af Lappland och har sedan dess ganska mycket minne af lapparnes språk, ty de voro rätt talrikt nere vid kusten för att skaffa sig en del af sitt lifsuppehälle och för öfriga affärer. Detta gjorde, att, när vi här i Kalmar började samla historiskt intressanta föremål, föll det mig in att från några vänner i Hernösand hitskaffa någon lappsk och finsk litteratur, hvilket i viss mån måste intressera oss, eftersom både lappsk och finsk talande befolkning finnes inom Sverige. Jag fick då bland annat Lindahls & Öhrlings Lexicon lapponicum. Vi veta, att i Lappland finnas många ortnamn slutande på jaur, t. ex. Arvidsjaur m. fl. Detta ord betyder på svenska sjö, och vi hafva ju många svenska ortnamn, som ändas på sjö. Jag har då kommit att tänka på, om icke denna stafvelse jaur kunnat öfvergå till något liknande ändelsen ar i Kalmar. Att jaur kunde förändras till ar innebär icke i och för sig någon för djerf gissning. Men så komma vi till ordets första del kalm. Detta torde vara samma ord som det lappska tjålme, hvilket betyder sund. Huru detta tj kunnat öfvergå till k i Kalmar förefaller väl vid första påseendet något besynnerligt, men vi få komma i hog, att det lexikon jag begagnat är uppstäldt på fontisk grund, och vi hafva i svenskan prof på en mycket nära slägtskap mellan de båda i fråga varande konsonantljuden. Så t. ex. i ordet köra, som stafvas med k, ehuru detta uttalas på samma sätt som tj. Vi hafva då tjålmejaur, d. v. s. sundsjön eller den sjö, som består at ett sund. Då vi veta, att ortnamn vanligen bildas med hänsyn till de naturföremål, som utmärka det namngifna stället, är det ju ganska naturligt, att, när Kalmar började uppkomma, man helt enkelt kallade det för den stora sundsjön, tjålmejaur, hvilket namn, när språket utvecklade sig, lemnade oss vårt kära Kalmar. Detta är min förklaring af saken, och jag öfverlemnar åt de lärde, om de anse det löna mödan, att egna någon forskning deråt. Jag tror också, att det icke är endast ett språkligt intresse, som knyter sig vid denna gissning, utan att äfven historien kan draga någon vinst deraf, om den skulle befinnas sann och riktig, eller åtminstone sannolik och antaglig. Våra historieforskare hafva länge hyst den åsigten, att lapparne haft en vida större utbredning i landet än för närvarande, och vi veta väl, att de utgöra en bortdöende folkstam, som smälter tillsammans i samma mån
