Tisdagen den 24 augusti kl. 10 f. m. fortsattes mötets förhandlingar, hvarvid först föredrogs den åttonde frågan:
Hvilken betydelse kan ett vetenskapligt studium af nutidens svenska folkmusik hafva för kännedomen om vår forntid?
Direktör Södling: Tonkonsten kan icke trifvas i ett
oodladt sinne. Hos de folk, der tonkonsten funnits och finnes, är
den alltid föregången af en allmännare och högre kultur än hos
andra. Ordet folkmusik har gjort, att man i allmänhet trott,
att den nordiska folkmusiken kommit från folket. Men detta
är misstag. Denna konst har utgått från sin tids mest bildade
menniskor. Ehuru det är flere hundra år, sedan man första
gången hörde någon författare uttala det omdöme, att den nordiska
musiken var öfverlägsen all annan, är det dock, egendomligt
nog, först under de senaste 50 åren, som den blifvit föremål
för vetenskaplig undersökning af utlandets förnämsta
musikarkeologer. Man har hört påstås, att musiken icke har med
arkeologien att göra, men Fétis, Europas erkändt störste
musiklärde på den tiden, yttrade sig 1858 särdeles smickrande om
våra förfäders tonkonst. Samme man har äfven påstått, att de
nuvarande nottecknen äro komna från oss, d. v. s. att de
tecken, som begagnades under medeltiden, äro mer eller mindre
ändrade runor. Såsom grund för sitt omdöme lade han folkens
forna bildning. Jag tror också, att man omöjligen kan antaga,
att ett folk, som skapat snart sagdt de skönaste tankar slägtet
frambragt, varit rått och obildadt, och, då utlänningar påvisat
detta, borde vi sjelfva åtminstone erkänna det.
Vi hafva nu blott 2 tonarter; våra förfäder hade 10 sådana. Det fordras också att förstå musiken grundligt för att rätt kunna uppskatta vår folkmusik. I det rent tekniska kan jag naturligtvis icke här ingå. I en af mig gjord samling af våra förnämsta folkmelodier har jag urvalt 100 på dessa olika skalor. Detta är en fornegendom, som intet annat land egt eller eger. Såsom vi veta, finnes det tusentals språk, men deremot finnas icke mer än två olika principer för tonkonsten. Den ena stöder sig på de 5 tonerna och härstammar bevisligen från Nubien. Den andra varierar mellan 13 och 24 toner; den är ursprungligen från Indien och har funnits hos alla folk, som bebott öarna i Stilla hafvet. Ur de fem tonerna är hela vårt
