Sida:Svenska fornminnesföreningens tidskrift (IA svenskafornminne34sven).pdf/550

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
206
MÖTET I KALMAR, AUGUSTI 1880.

antydan om skälet till gåfvans gifvande, såsom att en person varit ute på sjön under storm och gifvit löfte att offra, om han blefve räddad, eller att en ko eller annat kreatur varit sjukt, och egaren lofvat gifva kyrkan offer för sjukdomens botande. Den nya kyrka, som finnes på stället, har till en del blifvit bygd af sådana medel. — Tomten är i folkföreställningen en ordnande gudomlighet, som icke tål oordning. Hästen skall vara ordentligt ryktad, och om drängen icke gjort detta, anfäktas han hela natten eller, såsom det heter, regeras af tomten. Då man skurar eller har byk huset, är det mycket farligt att spilla något, ty då ”spiller man på vetten”, och denne kommer då att på ett eller annat sätt visa sitt misshag. Dessa och flerfaldiga andra vidskepelser lefva ännu qvar och hafva all utsigt att icke snart utdö.


Direktör Södling: De hos folket talrikt qvarlefvande vidskepliga föreställningarna äro hos en del gamla personer nästan lika lefvande som den religiösa tron, och när man närmare studerar dessa föreställningar och vidskepliga ceremonier synnerligast med afseende pä läkarekonsten, visar det sig, att derunder oftast döljer sig någon sanning. Jag vill gifva ett exempel. En af mina grannar hade en sjuk häst och tillsade sin dräng att skjuta honom, dock att egaren icke ville veta när det skedde. Drängen ville fara till läkaren, men husbonden ansåg det ej löna mödan. Drängen for emellertid dit, och hästen blef bra. Läkaren var en torpare, som plägade mottaga hästar att bota på vissa torsdagsnätter, då månen var i ett visst stadium. Han lär hafva gått till väga på följande sätt. Han tände upp eld på öppna marken och värmde hasselkäppar dervid. Drängarne, som voro der med hästar, skulle ställa dem så, att de hade ögonen mot månen, och de fingo ej röra sig. Trollgubben sjelf var klädd i Adams drägt, och när klockan slog tolf på natten smordes en smörja på det sjuka stället och gnoddes in med de varma käpparne; och deri låg just hufvudsaken af kuren. När hästarne leddes derifrån, skulle de gå baklänges, hvilket icke hade sig så lätt. Emellertid blef, som sagdt, hästen bra, hvilket visar, att det kan ligga en sanning under dessa löjliga vidskepelser, ty man behöfver ej vara läkare för att inse, att en smörjning verkar bäst, då man gnider med något varmt.