På småländska sidan hafva vi utom Hagby, Voxtorp och Hossmo äfven Dörby, helt nära Kalmar. Denna kyrka förtjenar stor uppmärksamhet. För några år sedan var jag der och gick upp på vinden, hvilket icke var så särdeles lätt, men jag fann snart, att det lönade mödan väl, ty det visade sig, att hela öfre våningen, som är ganska hög, flera fot öfver takpanelen, består af väggar, hvilka äro afbrutna af ljusöppningar. Traditionen förmäler, att dessa skulle hafva utgjort skottgluggar, och man anser kyrkan ursprungligen hafva varit fästning. Detta är dock utan tvifvel alldeles oriktigt.
Hvad angår det af den siste talaren omförmälda förhållande med kyrkorna på Öland, kan ingen lifligare än jag instämma i detta beklagande. Den modernisering, som egde rum under den Hårlemanska tiden, kan man knappast beteckna med mildare namn än vandalism. Den sista klöfsadelformiga kyrkan på Öland var Runstens, och ännu talas om, huru underlig den var.
På eftermiddagen fortsattes förhandlingarna.
Amanuensen Eichhorn höll ett med stort intresse åhördt föredrag Om Kalmar slott under 1500-talet i konsthistoriskt hänseende. En bearbetning af detta föredrag är särskildt tryckt här nedan sid. 218 och följ.
Derefter redogjorde kandidat Fürst för de forskningsresor,
han under 1879 och 1880 årens somrar företagit i Bleking,
under hvilka han bland annat upptäckt en förut okänd
hällristning i Torrums socken och tagit en noggrann afbildning af en
runsten, liggande kullfallen på norra udden af Sturkö.
Inskriften å den sistnämnda stenen — en af de mycket få med yngre runor, som f. n. äro kända från Bleking, — förklarades af professor Stephens betyda: ”Skeppare (skeppshöfdingen) Gudis reste sten”.
Sjunde frågan:
Äro särskilda åtgärder nödvändiga för bevarande af våra
runinskrifter?
blef på ordförandens förslag uppskjuten, emedan den, som framstält densamma, ej var närvarande vid mötet.
