förstugan, den oriktigt kallade unionssalen (2); denna omtalas första gången 1555. Om inredningen af dessa gemak kan man, som sagdt, icke yttra sig, då af densamma icke finnas några spår i behåll. Slottets gamla inventarier visa, att kung Gustaf från 1540-talet allt mer började skaffa förråd af lös egendom äfven på detta, liksom på sina öfriga slott. Han grundade sin ”fatabur” med en del messkläder, som han tagit från kyrkorna; men 1555 fanns redan en rikt försedd och väl ordnad sådan, som stod under särskild förvaltning. Just till följd af kung Gustafs stora ordningssinne och förmåga att göra detta gällande äfven hos sina underlydande kan man ännu i dag på det noggrannaste följa vissa af hans slotts historia, der tiden skonat handlingarna: man har räkenskaper år från år och redogörelser för byggnadsverksamheten, särskildt för fästningsbyggnader och särskildt för sjelfva slottens uppförande. Emellertid hafva spåren af den då rådande byggnadsverksamheten temligen igensopats, synnerligen som den i konstnärligt hänseende väl på det hela var föga framstående.
Vi komma nu till det skede, som vi kallat Erik XIV:s, emedan denne bildar den egentliga medelpunkten i den verksamsamhet, som vidtager i byggnads- och inredningsarbetet från 1555. Det vore dock orättvist att härvid glömma den närmaste ledaren af det hela, den förste konstnär af mera framstående betydelse, hvilken visar sig i slottets konsthistoria. Jacob Richter von Fryburg, ”snidker” i Stockholm, antogs till byggmästare i kung Gustafs tjenst 1 nov. 1540, men var då verksam vid Stockholms slott, der han 1549—53 var den öfverste byggnadsledaren. Sist nämnda år omtalas, att han ”nu aff K. M. förskickt blett til Calmarne”, sannolikt med anledning af det besök konungen och hans hof sedan gjorde å slottet längre fram på året. Emellertid synes han först 1555 hafva med större allvar egnat sig åt sjelfva slottsbyggnaden; från år 1556 förekommer för hvart år ett löningsregister i räkenskaperna, och här intager ”mäster Jacob byggemäster” främsta rummet. Anledningen till ett omordnande af slottet låg, som vi ofvan nämnt, i Gustafs beslut att gifva hertig Erik slottet i län och hans önskan, att denne skulle få en boning, värdig hans kunglige fader och hans egen fina bildning. Med år 1558 träder ock en ny personlighet oss till mötes, som blir af det största inflytande på
