nygestaltningen af slottet; det är den tjugufemårige hertig Erik, rikt begåfvad, vacker, älskvärd och konstbeskyddare i lika hög grad som som någon af den europeiska renässansens furstar. Nu (hösten 1558) affärdas mäster Jacob till Tyskland för att inskaffa skicklige konstnärer och handtverkare, och efter hans återkomst vidtager, under tillsyn af hertigen, ett grundligt förnyande af dekorering och ett planmessigare ordnande af hela det gamla slottet; tillika samlar Erik kring sig ett helt hof, af en prakt och en mångsidighet, till hvilka man förr ej sett maken i Sverige. Med största ifver fortsattes sålunda arbetena intill midten af 1560-talet, då de mestadels voro fullbordade efter den plan, som under Eriks vistelse synes uppgjorts. Sedan var det slottets befästande som af naturliga skäl tilldrog sig största intresset och var af mesta vigt; del pågick ock både under Eriks och början af Johans tid. Att Richters duglighet i hvarjehanda värf var pröfvad, finner man bland annat deraf, att han 1567 fick befallning att utse plats för läglig hamn i Bleking, der en stad och fästning kunde byggas, samt att han af kung Johan ämnades till anförare för ett härtåg i samma landskap vintern 1570, fastän detsamma, på föreställning af ståthållarne, ej kom till utförande. I början af våren 1571 afled Richter, och med honom slöts det andra skedet af slottets byggnadshistoria under förevarande tid, en historia till hvars enskildheter vi snart komma.
Närmast Richter står, i afseende på konstnärlig betydning, den holländske målaren Dominicus Ver Wilt, som på hösten 1556 inkom i riket, 1558 följde med hertig Erik till till Kalmar och vistades der till slutet af 1560. Hans öden i öfrigt tillhöra ej denna korta öfversigt; men vi kunna ej underlåta att nämna, att han säkerligen genom utkast till rumdekorationer och inredningar var verksam på Kalmar slott, kanske lika mycket som i egenskap af konstmålare. Hvad man med visshet känner är, att han tecknade mönster (”patroner”) för de flamska väfnader, hvilka förfärdigades af den koloni ”gullväfvare”, Erik som hertig kallade till Kalmar, och hvilken efter midten af 1560-talet flyttade till Stockholm samt, i förening med en förut der befintlig, fortfor att under skiftande öden arbeta för de kungliga slotten intill slutet af samma århundrade. Slottsräkenskaperna för Kalmar tala ända från 1559 om ”gullväfvarstufvan i
