Ju mera jag undersökte penningen, desto mera blef det min mening, att De Salis’ mynt, — som var af det renaste guld och vägde 1,29 grammes, samt utan tvifvel slagits som tremissis eller triens (en tredjedel af en mancus), — var af mycket hög ålder och af nordiskt ursprung. Mina skäl voro: 1:o Dess rena stil och fulländning som imitation; 2:o Den egendomliga barbariseringen af dess frånsida, alldeles i samma smak, som våra äldsta brakteater; 3:o Det märkeliga draget, att ”konungen” har ring-brynja, som de sista fynden i Skandinavien visat hafva varit så mycket i bruk hos nordiska höfdingar under den äldre jernåldern (se ”Old-north. run. mon.”, s. 185 o. följ.); 4:o Den slående och hittills ensam stående framställningen på frånsidan, tydligen edgången på tempel-ringen; en sed så karakteristisk för våra hedniska förfäder[1]. Worsaae har rätt i att denna tolkning bekräftas deraf, att begge hufvudena äro vända uppåt, såsom till himmelen, och åt samma sida, såsom mot presten eller domaren, hvilken ”eden stafvade”, d. v. s. föredrog den edsformel, som de sade efter honom.
På åtsidan finnas både runor och romerska bokstäfver. De sistnämnda äro LIO C eller C LIO, ty vi veta icke deras ordning. De stå som vanligt. Men runorna äro omvända, såsom så ofta i gamla ristningar, och alla hänga samman i en grupp. Utrymmet är mycket knapt, så att vi hafva här en förkortning. Der står:
ÆNIWULU KU(nung).
ÆNIWULU (꞊ ANWULF) KONUNG.
På samma sätt har brakteaten N:o 3, s. 520 i mina ”Old-north. run. mon.”:
ÞASCO CUN(ung).
THASCO KONUNG.
- ↑ Denna väl bekanta ring-ed (norsk-isl. BAUGEIDR) var nordbornes högtidligaste sätt att svärja på, men kunde icke förekomma mened. I den Gammal-engelska krönikan läses vid år 870, då kung Alfred har öfvervuunit danska vikingar: “and wiþ þone here se eyning friþ nam, and him þa aþas sworon on þam HALGAN BEAGE”, och med den [hedniske] hären konungen fred gjorde, och till honom då EDER DE SVORO PÅ DEN HELIGE RINGEN. Se ”Om Eeds-Ringe”, af prof. C. A. Holmboe, i Videnskabs-Selskabets Forhandlinger, Christiania 1863.
