I inskrifter, både med runor och romerska bokstäfver, förekommer U ofta i slutet af orden som ett slags F.
På frånsidan af De Salis’ mynt läses namnet TENAES.
Dernäst påminte jag grefve De Salis, att goternes konung Theodoric år 425 förde krig emot romarne. År 426 ledo hans trupper, under deras belägring af Arles, — den tiden hela Galliens största stad, — ett nederlag af den namnkunnige romerska fältherren Aëtius. År 428 segrade Aëtius öfver frankerne. År 430 anföllo goterne Arles ännu en gång, men slogos tillbaka med stor förlust af Aëtius, och deras ”konung” togs tillfånga. Den gotiske anförarens namn var ANAOLF (= ANWULF).
En enda författare, den samtida spanske krönikeskrifvaren, biskop Idatius, har bevarat namnet på denna nordiska höfding. Han säger[1]: ”Per Aëtium comitem non procul de Arelate quædam Gothorum manus extinguitur, ANAOLFO optimate eorum capto” (Grefve Aëtius nedgjorde ej långt från Arles en gotisk trupp, sedan dess höfding Anaolf blifvit tillfångatagen).
Jag meddelade De Salis min läsning ANWULF KONUNG och frågade, om han icke vore den ”optimas”, som Idatius omtalar, då LIO C möjligen kunde vara LIONENSIS CIVITAS, redan nu namn på staden Lyon (i samma trakt af Gallien som Arles), om hvilken han kunde ingått någon högtidlig traktat.
Grefven svarade i ett bref af den 3 Maj 1868, som han tillät mig att offentliggöra: ”Jag är Eder mycket förbunden för den klara och tillfredsställande läsningen af runorna på mitt mynt, och jag vill nu yttra mig om hänvisningen till Lyon och till en af de burgundiske höfdingar, som inträngt i sydöstra Gallien tidigt i det 5:te århundradet.
”Som Ni vet, har jag samlat en högst betydlig mängd imitationer efter de senare romerska och tidiga byzantinska mynten. Tack vare dessa materialier — som ingen annan numismatiker har haft tålamod eller en gång tanken att sammanföra — har jag varit i stånd att med en viss lätthet följa myntningen hos de stammar, hvilka togo de romerska provinserna i besittning, burgunder, suever, vestgother, vandaler, ostgoter och
- ↑ ”Idatii episcopi Chronicon”, i Th. Roncallius, Vetustiora latinorum scriptorum Chronica” (Patavii, 1787), 2:a delen, sid. 23.
