lombarder. Grunden för min anordning af dessa mynt har varit indelning efter myntställen och provinser, och icke efter kejsare. Endast detta sätter oss i stånd att följa myntsuiterna från den romerska till den romersk-barbariska, och härifrån till den rent barbariska tiden.
”Ett sådant studium gifver oss en intressant öfversigt. Vi se med egna ögon vest-romerska kejsardömets upplösning. I Britannien upphörde Londons myntning under Constantinus omkring år 330, och ön måste skaffa sig nödiga handelspenningar från Treves, Lyon och Arles, men mynthusen i dessa städer indrogos efter Eugenii uppror år 394. Italiens mynthus kunde derefter icke förslå för Gallien och Britannien. Detta visar sig genom en mycket talrik klass mynt-efterhärmningar under perioden strax före barbarernas infall. De typer, som med förkärlek imiterades, voro de som vanligast gingo i handel och vandel, eller också de kejsares, som hade skaffat sig popularitet i de olika provinserna. I England är denna imitation mest gjord efter Constantius II:s mynt; i Frankrike, efter Constantin den stores; i Spanien, som jag tror, efter Tetricus’ mynt, hvilka fördes mot vester och söder från Treves, Arles och Lyon, alla belägna i östra delen af Gallien, då i sjelfva Spanien intet mynthus fanns efter nedläggandet af det i Tarraco, ungefär vid samma tid som det i London stängdes.
”Detta successiva nedläggande af de romerska kejserliga myntverken utpekar tydligen, hvad som timade på andra håll. De tre stora vestprovinserna voro nu onyttiga bördor för ett sjunkande rike, oaktadt provinsboarnes trohet mot Roms skugga, - - och vägen stod öppen för anfall och pånyttfödelse.
”I denna korta öfversigt har jag icke låtit mig afbrytas af de få mynt, som präglades af usurpatorn Magnus Maximus i London, — af Constantin och Jovinus i tre galliska verkstäder under 4 eller högst 5 år, tidigt i 5:te seklet, — och af Majorianus samt ett par af hans efterträdare i Arles. Hans företrädare Avitus, som insattes af vestgoterne, hade äfvenledes hållit detta mynthus öppet, hvilket förut varit stängdt under mer än fyratio år.
Jag har behandlat den byzantinska serien på samma vis som den romerska, och har indelat den i österländska, italienska och afrikanska. De två sista upphöra vid de
