En tidsbild från början af 1500-talet,
af
Hans Hildebrand.
Med skäl har man ansett sig i en persons sätt att skrifva
bref finna goda upplysningar om hans karakter; jag begagnar
med afsigt uttrycket ”ansett”, ty i vår tid, med billiga postafgifter
och dermed ymniga tillfällen att skrifva, ännu mer med telegrafen,
har konsten att skrifva bref i det närmaste gått förlorad.
Det är icke allenast den enskilde man kan bedöma efter hans brefskrifning, utan hela tidehvarf. Det finnes perioder, då man skref bref så väl, att man funnit det lämpligt att utgifva stora samlingar af dem, och man lägger svårligen ifrån sig en sådan samling, utan att hafva erfarit verkligt nöje. Det finnes deremot tider, då man ännu var ovan att skrifva bref, då hvarenda ordställning förråder denna ovana. En sådan tid var i Sverige medeltidens slut. Eftersom det alltid är af intresse att se yttringar af det, som håller på att bryta sig fram till betryggad existens, vill jag här meddela några bref, skrifna under början af 1500-talet.
Jag har valt bref af en qvinna, alldenstund qvinnans bildning i sin ordning afgifver ett synnerligen godt vittnesbörd om tidens ståndpunkt.
Brefskrifverskan är fru Mätta Ivarsdotter. Född danska, var hon först gift med norrmannen hr Anders von Bergen, sedan med norrmannen hr Knut Alfsson, hvilken med de svenska riksföreståndarne gjorde gemensam sak mot den Sverige och Norge tryckande unionen. Han fann en blodig död den 18 aug. 1502, då han under lejd besökte sin motståndare ombord å hans skepp. Enkan fann en fristad i Sverige och blef förlofvad med
