vår Himmelske Fader kallat till sig! Frid och välsignelse vare med honom alltid!
Det är nu Juni 1875. — Vi må väl erkänna, att den
engelska guld-triens tydligen bär ÆNIWULU KU(nung). Men
KONUNG den tiden var härens, kämparnes, de krigiska
äfventyrarnes UTKORADE ledare. Han VALDES af dem till
höfding, eller de följde fritt hans banér, så länge tåget varade.
Derefter voro de alla på samma fot igen. Långt senare fick
ordet sin nuvarande betydelse. Småningom, då ”barbarerne”
tillkämpade sig land och ”riken”, fick KONUNGA-titeln och
KONUNGA-magten en benägenhet till ärftlighet; i alla fall och
att begynna med gick den öfver till en vuxen och duglig man
af samma ätt, till sist gerna till en son eller den närmaste
anförvandten.
I betraktande af detta, som jag nu förbinder med min, i dessa dagar gjorda, förbättrade läsning af den svenska brakteaten, vågar jag nu försöka några slutsatser:
1. Vi hafva här två präglade, run-ristade guldstycken, en brakteat och ett mynt, hvilkas hela arbetssätt och artistiska behandling sätta dem till brakteaternes glans-period, ungefär 500—550. Begge äro derför ungefär samtidiga.
2. Begge äro hedniska. Den ene säger ÞUR TE RUNOA! Den andra visar oss DEN NORDISKA EDGÅNGEN PÅ TEMPEL-RINGEN.
3. Begge gifva den höfding, hvilkens namn de bära, samma militär-titel, DEN VALDE KRIGSHÖFDINGEN, på den ena uttryckt med HÆ-CURNE HELDÆA, på den andra uttryckt med KUNUNG.
4. Namnet på denna anförare är det samma på båda, ANWULF; på brakteaten stafvadt ÆNWLL, på triens-stycket ÆNIWULU.
5. Detta namn är så sällsynt, att det för öfrigt är mig obekant i hela Skandinavien, i hela Saxland, i hela Tyskland, snart sagdt i hela Europa! Det omtalas endast såsom buret af den ”gotiske” (i allmänna talesätt det samma som ”barbariske”) befälhafvaren, hvilken tillfångatogs af romerske generalen Aëtius år 430 i Gallien, — och i England. Ty, besynnerligt nog, detta
