Derefter återvänder han till sitt hemland, Sverige. Huru länge han eller hans son hafva lefvat, kan man icke veta. Folk kunde lefva mycket länge då som nu. Men jag tror, att hans son eller sonson har slagit den vackra brakteaten, kanhända åt sin sköna fästmö CUNIMUNDIA, och derefter tagit del i de nordiska tåg till Britannien, som den tiden voro i full fart, och som slutade med Englands intagande af hufvudsakligen nordiska stammar. Med svärdet i hand tillkämpade han sig der ett ”rike” och präglade guldmynt för sitt ”fylkes” behof i dess handel med länderna bortom hafvet. Med tiden underkufva några få konungar i England alla de många småkonungarne. ANWULF-ätten upphör som fylkes-konungar, men blomstrar som aldermän och baroner. Derefter försvinna de från historiens skådeplats. En ny och blandad väldig svärm af så kallade ”normanniske” lycksökare och frilansar kastar Englands angliska aristokrati öfver ända och lägger under sig dess jord. Fransk-talande feodalherrar herska för en tid öfver landets hufvudbefolkning. Nya namn uppkomma.
Jag kan så mycket lättare framkasta denna tanke, som jag här för första gången vågar gifva någon historisk betydelse åt ett särskildt föremål från den äldsta run-tiden. Men här tyckes mig, — med fara att eljest drifva skepticism för vida, — måste man verkligen inrymma min tankes riktighet. Med hänsyn till en grekisk eller romersk personlighet skulle en så beskaffad sammanställning anses fullt berättigad.
Men i detta fall är det nu första gången en brakteat, eller i allmänhet något som helst föremål, hvilket här de äldsta eller fornnordiska runorna, finner upplysning och förklaring af bevisad annalistisk historia. Låtom oss hoppas att, med tiden, andra må följa efter!
