hällristningarna i vanlig mening förekomma aldrig runor, ehuru dessa ristningar sjelfva kunna betraktas såsom ett slags bildskrift. Det synes mig nämligen afgjordt, att de tillkommit derföre, att man velat åt efterverlden bevara minnet af vigtiga tilldragelser. Sådan bildskrift förekommer hos många folk, och från Nordamerikas indianer har jag sett teckningar, som på ett förvånande sätt påminna om våra hällristningar. Det är emellertid temligen klart att, om ett folk vill bevara minnet af en händelse åt efterverlden, så är det mycket lättare att inrista några ord, innefattande berättelse derom, om nämligen folket känner bokstäfver. När nu hällristningarna visa sig vara bildskrifter, uti hvilka icke en enda runa förekommer, så ligger häri en betydande bevisningskraft för den åsigten, att de härstamma från en äldre tid än den, då folket kände runorna och derigenom konsten att uttrycka ord, som mycket lättare ledde till det åsyftade målet. Denna bevisning blir så mycket starkare som vi veta, att runorna förekomma redan under den äldre delen af jernåldern; och att de redan då voro kända i de nejder, der de flesta hällristningar förekomma, såsom vi bland annat se af runstenen i Tanum, hvilken står i den på hällristningar rikaste trakten i Sverige.
Ordföranden: Meningarna tyckas här vara eniga om, att
de bohuslänska hällristningarna kunna hänföras till bronsåldern,
då deremot olika åsigter råda beträffande åtskilliga med dessa
ristningar förenade förhållanden. Jag tror icke det kan vara
skäl att mötet i det fallet uttalar någon viss mening, utan torde
mötet inskränka sig till att låta de här afgifna yttrandena
utgöra svar på den framstälda frågan, och att den närmare
tidsbestämningen för hällristningarna må öfverlemnas till kommande
undersökningar.
Denna herr Ordförandens uppfattning godkändes enhälligt af mötet.[1]
- ↑ Se »Bohuslänska hällristningar» af Montelius i »Bidrag till kännedom om Bohusläns fornminnen», 2:a häftet, s. 146; och »Sveriges historia», 2:a häftet, »hällristningar».
