lärda musiken. Jag beklagar, att icke en af fornminnesföreningens ledamöter, herr direktör Södling, som mycket sysselsatt sig med detta ämne, är här för närvarande; han skulle kunna lemna goda upplysningar just i denna fråga. — Det är nödvändigt, att upptecknaren icke blott tager sig för att åhöra tonerna sådana de förefalla, utan han måste såsom förberedande studium sätta sig in i hela det tonsystem och den grund, på hvilken folkmusiken hvvilar; han måste undersöka, hvilka skalor folkmusiken följer; han måste lära känna de instrument den begagnar, deras egendomliga tonfärg och teknik; han måste med ett ord gå fullt vetenskapligt tillväga, för att kunna lemna en fullt vetenskaplig produkt i sin uppteckning. Om deremot en vanlig musiker vill uppteckna t. ex. en folkdans, som sjunges eller spelas, så är det naturligt att, om han är fiolinist, han upptecknar den såsom han skulle spela den på fiol, emedan han tror, att folkmusiken går till väga på samma sätt som den vanliga. Detta vågar jag dock betvifla. Vidare måste han naturligtvis tänka, att pausering, att teknik o. s. v. äro underkastade samma lagar som den vanliga musiken. Äfven detta tror jag vara ett misstag. Säkert är, att våra folkvisor och folktoner utan ord hafva mycket mer naturenliga öfvergångar än den lärda musiken, och hafva mycket mera föråldrade gångar och ljud, än man i allmänhet föreställer sig. — Hvad vi nu ega upptecknadt af folkvisornas toner och öfrig folkmusik, är alltså efter min öfvertygelse en moderniserad och förskönad musik, som icke eger alla äkthetens drag och icke bestämdt återgifver, hvad af en sådan uppteckning bör fordras. Såsom icke tekniker kan jag icke i detalj uppvisa, hvaruti dessa oriktiga uppfattningar bestå, men det är min bestämda öfvertygelse, att de hittills gjorda uppteckningarna icke äro fullt äkta och tillförlitliga. Dessutom är det naturligt, att ifrågavarande melodier sjungas olika på olika trakter, och att tonerna fått intryck af folkkarakteren på den ort, der de lefva. Derför kan man icke säga, att den eller den visan sjunges på den eller den tonen, utan måste inskränka sig till att säga, att man har hört den eller den tonen begagnas till visan på en viss plats, hvilket dock icke hindrar, att en annan ton kan brukas på ett annat håll.
