Sida:Svenska industriens män.djvu/112

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs


DAVID RUNER.

Hvarje tänkande menniska måste erfara en upplyftande känsla vid betraktande af sådana mäns lefnadslopp, hvilka under mångfaldiga mödor och försakelser, men med aldrig svigtande förtröstan till försynens bistånd, arbetat sig upp till en oberoende och lycklig ställning i samhället och hvilka på denna sin ansvarsfulla plats ingalunda hvilat på sina lagrar, utan med ständigt oförtröttadt nit äfven då sökt skapa omkring sig trefnad och lycka i allt vidare kretsar. Vi hafva nyss i C. F. Lindahl lärt känna en personlighet, värd vår varma aktning och beundran. Det faller sig derföre helt naturligt, att vi nu meddela en enkel teckning af hans bolagsman och hvad som vill säga ännu mycket mera, hans ädle själsfrände — David Runer.

David Runer, hvars slägt anses härstamma från Runön i Lifland, föddes i Ofvansjö socken i Gestrikland den 25 Juni 1813. Efter att hafva åtnjutit skolundervisning i Gefle under några år, fick han vid endast tretton års ålder plats på ett kronofogdekontor, der han vistades till år 1830. Sysselsättningarna der skänkte ynglingen dock föga tillfredsställelse, hvarföre han äfven på lediga stunder med ifver egnade sig åt sin favoritsysselsättning, snickeri, hvarigenom han tillika förskaffade sig en liten, väl behöflig inkomst.

Den unge Runer fick emellertid snart ett annat verksamhetsfält, då han erhöll en bokhållareplats på Hammarby bruk, tillhörigt den bekante Thore Petré. Der stannade han till december 1833. Men då han, i saknad af nödiga studier, ej här kunde hafva några utsigter för framtiden och hans far dessutom vid denna tid dött, efterlemnande en liten förmögenhet, beslöt Runer att begifva sig till Filipstads bergsskola. Här erhöll han undervisning och dessutom många goda råd af dåvarande öfverläraren derstädes sedermera bergmästaren och hofintendenten Fr. v. Scheele. På uppmaning af denne beslöt Runer att söka inträde i teknologiska institutet i Stockholm, hvilket ock skedde i augusti 1834.

Här hade den sträfsamme ynglingen att uthärda många umbärande och försakelser, alldenstund det lilla arfvet nu var nästan slut. Men ingenting sådant kunde hämma hans begär efter vetande. Ehuru knappast egande tillgångar att stilla sin hunger, arbetade han oförtrutet hela dagarne och långt in på nätterna. Den flitige, men fattige unge mannen väckte slutligen institutsdirektionens uppmärksamhet, som tilldelade honom ett stipendium af 18 skilling pr dag — och nu lefde han som en riktig prins.

År 1836 tog han utgångsexamen från institutet på samma gång som civilingeniören W. Lindberg å Stora varfvet i Stockholm, men stannade dock qvar der ännu någon tid, för att uteslutande egna sig åt det rent praktiska maskinarbetet. Derefter blef han 1837 intagen på Motala mekaniska verkstad, hvarest han arbetade äfven under en del af derpå följande år, då hans förstnämnde lärare, bergmästaren v. Scheele, skaffade honom plats att såsom inspektor och verkmästare sköta Lyreds masugn och gjuteri i Gunnarskogs socken vid norska gränsen.

Under denna sin befattning hade Runer ganska mödosamma dagar, synnerligast som vid den tiden (1838) en förfärlig hungersnöd hemsökte Wermland och särdeles denna fattiga trakt af