Mose-böckerna. Den till denna slutsats ledande tankegång är helt enkel. — Vår text finnes visserligen numera blott i två jemförelsevis unga handskrifter, den ena från ungefär 1430-talet, den andra af år 1526; men lyckligtvis innebära de beviset för en högre ålder. Ehuru båda sannolikt afskrifter efter samma original, har nemligen den yngre, jemte en mängd moderniseringar och försämringar, talrika gamla ord och former, hvilka kommit ur bruk redan då den äldre afskriften gjordes, och derför deri utbyttes mot andra, mera brukliga. [1] Häraf följer, att sjelfva arbetet måste uppflyttas ett godt stycke högre i tiden före den äldre afskriften, eller till ungefär 1330-talet; ty mindre än 100 år kunna ej gerna, under dessa tider, anslås till en sådan föråldring af språket. — Med hänseende till vårt land och vår litteratur på 1300-talet har antagandet af två olika, samtida öfversättningar ingen sannolikhet för sig; det torde derför icke vara så särdeles vågadt, att anse den för Birgitta gjorda öfversättningen identisk med vår text, om man afräknar språkets moderniserade skick. — Likaledes är det sannolikt, att Birgittas och Magnus Erikssons bibel icke innehöll mera än pentateuchen; ty om redan på 1300-talet hela bibeln funnits tolkad, så hade de i vårt 2:a band meddelade öfversättningarne från 1400-talets slut af Josua bok, Domare-boken, Judith, Esther, Ruth, Machabeerne och Uppenbarelse-boken, såsom obehöfliga, säkerligen icke blifvit företagna. I detta fall skulle den på 1430-talet gjorda afskriften, efter all rimlighet, icke heller slutat med pentateuchen, likasom ock den yngre afskriften nödvändigt hade måst omfatta de
- ↑ Se sidan 574.
