Sida:Svenska scenen 01-1918.pdf/5

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs

SVENSKA SCENEN


begränsad till brottstycken ur de gamla glansrollerna, “L’Aiglon“, “Hecube“, m. fl., jämte några speciellt för henne skrifna patriotiska stycken. För några veckor sedan firade hon sin sjuttiofjärde födelsedag.

Svenskar på affischerna? Det finnes många. För att nu nämna stjärnorna, så är Martha Hedman för tillfället ute i landsorten med jättesuccén The Boomerang, som gick i New York i två års tid på BELASCO THEATRE, åtta gånger i veckan. Och hennes syster Margarete Leslie är också mycket bemärkt här. Christine Norman är en annan, och hon skördar just nu mycken lycka på en BROADWAYTEATER. Bl. a. mindre ljus märkas Arvid Paulson, en skåning, engagerad vid COHAN & HARRIS THEATRE vid fyrtioandra gatan. Han har fått ganska fördelaktiga omnämnanden. Vidare Hilda Spong på CRITERION THEATRE och Albert Gran vid samma teater. Samt ett otal andra, som äro svåra att spåra upp, enär de dölja sin nationalitet under engelska och amerikanska namn. På vaudevillescenen ha vi bl. a. Marie Nordström, en prima revy- och vaudeville-kraft. Hon uppträder just nu på PALACE THEATRE, och skördar hvarje afton stormande applåder med sin s. k. jesting.

Svensk repertoar kommer upp ibland. Nyligen spelade man Henning Bergers Syndafloden på HUDSON THEATRE, och denna väckte väldigt uppseende, ity man munhöggs väldeliga i tidningarna om dess lämplighet för damer på grund af det på sina ställen väl grofva språket. Men gick gjorde den, och det är hufvudsaken för teaterdirektören, d. ä. trusten. Strindberg spelas rätt ofta, och flera af hans verk ha fått engelsk dräkt. Många ha öfversatts af den berömde filmaktören och regissören Warner Oland, en tvättäkta svensk som onekligen står främst bland de få svenska “filmstjärnor“, vi äga. I våras spelades Kamraterna i tysk öfversättning på DEUTSCHES THEATER vid Irving Place, och nu spelas Paria på COMEDY THEATRE. Man funderar äfven på att taga upp Lycko Pers resa i engelsk öfversättning. Men skall jag säga, hvad jag tänker, får jag uppriktigt tillstå, att jag hoppas att detta går om intet, ty jag har läst igenom öfversättningen (denna dock icke gjord af Oland) och funnit densamma så illa gjord, att det är en ren skam. Som vanligt har man i den s. k. anpassningen, som alltid skall göras, stympat stycket rent oförsvarligt, tagit bort mycket och på andra ställen åter lagt till och “förbättrat“ Strindberg på egen hand, allt i afsikt att bättre få fram det mekaniska. Ty i det rent tekniska är man mästare här.

I de större saker, jag här sett, Ben-Hur, Julius Cæsar m. fl., har man därvidlag nått så nära fullständighet, som gärna kan vara möjligt. Men med regien var det si och så. T. ex. folkscenerna i Julius Cæsar. På undertecknad, som sett hr Klintbergs arrangement af dessa för några år sedan å Svenska Teatern, och därför hade en stödje- och jämförelsepunkt, verkade de för mycket mekanik. Visserligen var det storslaget att se ettusen människor på scenen på en gång, men däremot verkade det rent af löjligt att se dessa ettusen statister, i alla åldrar och storlekar, vid den stora scenen, då Brutus talar till folket vid Cæsars bår, på en gång sträcka upp händerna, på en gång skrika eller tystna utan några som helst öfvergångar. Det kom sålunda att mer likna en afdelning gymnastiserande beväringar än en upprörd, lättledd pöbel.

Jag var en gång närvarande vid en repetition på Belasco Theatre (som äges af teaterkungen Belasco). Man repeterade en fars. Underlig var den syn som här mötte mig. Öfver scengolfvet hade lagts en matta, som var indelad i rutor, hvilka buro olika beteckningar, A1, A2, B1, B2, o. s. v. Ett veritabelt schackbräde. Jag frågade en af skådesplarna, hvad det skulle betyda. Till svar visade han mig sitt rollhäfte. Där stod förklaringen att finna. Före och efter replikerna stodo sådana anmärkningar som “stays at A1“, “embraking Rose at C8“, “runs from A2 to B7“, etc. Detta har ju det goda med sig, att det befriar såväl skådespelaren som statisten från alla bekymmer hvar han skall göra


EN BORTGÅNGEN KOMIKER.

JEAN SANDBERG SOM PIETRO I FRIHETSBRÖDERNA.

Den 5 december afled i sitt hem härstädes den från 1870- och 80-talen bekante skådespelaren Jean Sandberg i en ålder af 65 år.

Född i Stockholm den 4 augusti 1852 kom Jean Sandberg redan vid 13 års ålder till en af Christian Åbjörnson upprättad barnteater, där han kvarstod i två år. Efter olika engagement i Stockholm och landsorten blef han år 1881 fästad vid Frans Hedbergs då nybildade teaterföretag i Göteborg, vid hvars Stora teater han sedan under ett tiotal år, äfven under Lorentz Lundgrens mångåriga direktörskap, var en af denna scens mest omtyckta skådespelare i den komiska genren. Hans konst var ärlig, och han gjorde sig aldrig skyldig till dessa pajazzerier, som man ofta nog, isynnerhet i operetten, fått se hos en senare tids skådespelare. Bland de roller i hvilka han gjorde sig bemärkt under sin Göteborgstid, kunna nämnas hans pratsamme vaktmästare Snacke i Föreningsfesten, hans gemytlige och smårolige vaktmästare Jonsson i Visitlådan, hans Menelaus i Sköna Helena, Sansquartier i Nya garnisonen, Pietro i Frihetsbröderna och Löpar-Nisse i Värmlänningarne. Under 1890-talets första hälft var han fästad vid Ranfts teatrar tills han i maj 1897 för alltid lämnade scenen.

Utom sin skådespelareverksamhet ägnade sig Jean Sandberg äfven åt målarkonsten.

Under sin teatertid förstod han att alltid göra sig omtyckt för sitt vänliga väsen, sina muntra påhitt och kvicka infall, som dock aldrig voro sårande. Sedan han afgått från scenen var han några år delägare i sin systers, fröken Amanda Sandbergs handskaffär vid Västerlånggatan.

J. Sbg.


Sundbergs Damfrisering Hamngatan 5 A, Stockholm
————— Rekommenderas. Specialité: Finare Damhårarbeten. —————
5