Sida:Svenska scenen 01-1918.pdf/7

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs

SVENSKA SCENEN
K. DRAMATISKA TEATERN.
Flodin Hoffoto.
CYRANO DE BERGERAC.
IVAN HEDQVIST SOM CYRANO DE BERGERAC.

det mycket möjligt, att det var elegantare och de sceniska anordningarna mer förstklassiga i mamma Ranfts våning, men där fick undertecknad aldrig vara med. De bägge brödernas tillvaro på Stockholms Lyceum räckte blott några år. Man kan säga att de lyste och försvunno som meteorer, men redan vid midten af 1870-talet, då deras jämnåriga kamrater och många äldre sådana lågo i Uppsala och pluggade på examina, hade de slagit igenom som skådespelare, och däraf ser man, hur äfven en gnista, som tändts vid Oxtorget, kan slå ut i full och klar låga på de tiljor som föreställa världen.

Bland öfriga lycister, som beträdde dessa tiljor och förvärfvat ett berömdt namn, må nämnas Emil Hillberg och Georg Törnqvist. Bägge ägnade sig emellertid åt den sceniska konsten först efter studentexamen, och som de tillhörde en äldre åldersklass, har jag ej några personliga minnen af dem från skoltiden. Detta var däremot fallet med en annan, som visserligen aldrig blef skådespelare till yrket och sålunda ännu mindre någon berömd sådan, men i alla fall åtminstone i yngre år ägnade Thalia en hängifven hyllning och tjänst. Han hade också teaterlusten i blodet, kan man säga, ty han hette Tom Gelhaar, tillhörde den bekanta kammarmusiker-släkten, var son till Fredrik Gelhaar och hofsångerskan Mathilda Ficker och broder till den berömda, ännu lefvande Wilhelmina G., gift först von Stedingk och sedan Wallenstéen. Tom Gelhaar var en god amatörskådespelare, särskildt i den komiska genren, och vid de talrika sällskapsspetakel, som med anledning af födelse- eller andra bemärkelsedagar gåfvos i min fars hem och i andra familjer af umgänget, var han spiritus rector, en nitisk och insiktsfull regissör, som städse tog de ofta med mycket skämt och glam förbundna tillställningarna på djupaste allvar. Tom Gelhaar var också en ganska god kuplettsångare, men i olikhet med många andra teaterentusiaster insåg han, att gåfvorna ej räckte till för uppträdanden inför offentligheten. I stället för skådespelare- eller sångarbanan valde han därför att bli posttjänsteman, och som sådan meriterade han sig så genom duglighet och ordningssinne, att han vid sin död för några år sedan var postmästare i Stockholm. Kärleken till teatern var emellertid hos honom djupt rotad, och ett vackert och gagnande vittnesbörd därom fanns i hans mångåriga ordförandeskap i de dramatiska och musikaliska artisternas pensionsinrättning.

7