Sida:Svenska scenen 02-1918.pdf/11

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs



SVENSKA SCENEN

borde icke finnas rum för en “naturlighet“, som arbetar med alla sinnen för att förflacka de heroiska affekterna, d. v. s. läser versen som prosa. Gent emot denna tendens i den moderna scenkonsten arbeta äfven de yppersta versläsningsskolor förgäfves. Rostand, som endast tar hänsyn till fransk diktion, fransk skådespelartradition, springer öfver alla dilemmor med den allhärskande alexandrinen, som han löser upp efter behag i stickrepliker utan tanke på rent fysiska svårigheter för olika aktörer att hinna med och foga ihop den söndersprängda versraden inom en viss begränsad tid och ändå ge intryck af en hel alexandrin med lagbunden rytm och noga afpassad cesur. Och det skall villigt erkännas, att man måste vara en gud eller en — fransman, tuktad i Theâtre francais’ stränga skola för att icke komma till korta med uppgiften.

Turné Pfeil—Winge.
Flodin Hoffoto.
TJUFVEN.
GRETA PFEIL SOM MARIE-LOUISE WOYSIN.

Jag vet icke mer än två utvägar att klara hindren. Antingen öfva in stickreplikerna, som man öfvar in ett musikstycke med taktpinne eller metronom, ett slags talgymnastik sålunda, hvarvid ingen replik får öfverskrida ett visst sekundvärde, räknadt i takter. Sedan, när det mekaniska hindret tagits, är det tid för den rena skådespelarkonsten att lägga själ i replikerna. Men i den punkten fattas ingenting i Dramatens intressanta Cyranoframställning, där så godt som alla de främsta krafterna äro i elden. Det gäller sålunda att finna det rätta mediet — icke det aritmetiska, utan det konstnärliga mellan den gamla, alltför heroiska deklamationsskolan och den moderna, som motvilligt erkänner versen som dramatisk konstform och gör allt för att upplösa den. Ty vers blir aldrig, hur fulländad den än må vara, ett naturligt sätt att uttrycka sina tankar. Den kräfver sin egen stil. Om man icke vill finna sig i det tvånget, då återstår ingen annan utväg än att göra sceniska prosabearbetningar af Shakesperes blankvers och Rostands alexandriner...

Det är förunderligt. I samma ögonblick, som jag mästrar de sceniska alexandrinerna på Dramaten, hör jag dem tåga fram taktfast som marscherande musketörer ur hr Hedqvists mun. Det är den oförgätliga dödsmonologen i slutet. Nu har poesien helt tagit konstnären i sin makt, och jag är färdig att som en botfärdig syndare nedlägga hela min kätterska monolog som en släpande panasch för hans sporrklädda fötter. Det finns i alla fall krafter, som skulle kunna spränga sig fram genom dålig skola, slentrian, naturalism till en heroisk, en vid blick öfver det jordkrypande, det vulgära, det som icke har med konsten att skaffa. Gudskelof!

Teaterråttan.

TEATERKRÖNIKA.

Farsen har åter tagit VASATEATERN i besittning. Den här gången är det ett prof på det amerikanska fabrikatet som visas och Äktenskapskarusellen svänger nu i New Yorks societet. Publiken är road af det äktenskapliga spektaklet, och pjesen kommer säkert att gå några månader framåt. Kritiken hade både ros och ris för detsamma. “Handlingen är icke överflödande rik, men dialogen rolig nog ibland, på sina ställen riktigt uppfriskande i all sin blandade engelsk-amerikanska humor, där replikerna falla stilla och reflekterande“, skref Ernst Didring i A.-B. “Hygglig lustspelston och dålig lustspelsmekanik“ blef Bo Bergmans slutintryck. “Mitchells lustspel verkar i bland alltför gjordt, alltför naivt och med bästa vilja i världen är det omöjligt vara med på flera af dessa starkt karrikerade scener“ ansåg Daniel Fallström i St.-t. Och August Brunius i Sv. D. fann att “det hela ville vara spirituellt och lite betänkligt, men är bara oskyldigt och tomt teatraliskt.“ Om spelet ger Sven Söderman i St. D. ett uttryck för den allmänna uppfattningen:

“Stycket bäres upp af hr och fru Winnerstrand, detta älskvärda konstnärspar, som så många gånger gifvit fart åt goda lustspel och genom sin personliga insats äfven kommit åtskilliga underhaltiga att te sig drägliga nog. Hr W. var denna kväll ingen farsör, han spelade verklig komedi med förfinad

Undertecknad, som dagligen använder SASOL-TVÅL, får härmed intyga, att nämnda tvål har en behaglig, aromatisk lukt samt äger en synnerligen uppmjukande och lenande inverkan på huden, fullt jämförlig med de bästa franska tvålars . . .
Stockholm den 15 november 1916
KARL MALMSTEN, Med. Doktor.
23