| SVENSKA SCENEN |
Uppfödd i ett musikaliskt hem, där fadern — sedermera professor Byström — egnade hela sitt lif åt musik, har Oscar på lediga stunder mellan förmiddagsrepetitionen och aftonrepresentationen d.v.s. sedan han tagit sin dagliga, nödvändiga lilla middagslur, ständigt slagit sig ned vid pianinot, hvilket för fem à sex år tillbaka utbyttes emot en briljant flygel, och hvad som vid denna mest spelats, har inte varit modärn opera, operett eller romans, utan Bach, Beethoven och Chopin.
K. DRAMATISKA TEATERN.
| |
 |
 |
Flodin Hoffoto.
CYRANO DE BERGERAC. | |
Om det är sant, att Wagnerentusiaster kunna träffas för att timme efter timme endast “tala Wagner“ d. v. s. om den eller den klangen, den modulationen eller öfvergången etc., så skulle jag vilja säga, att om det fins någon, som kan “tala“ Chopin eller Bach, så är det Byström. Han talar om en polonaise af den förra som en mamma talar om sina talangfulla och förhoppningsfulla barn. Som en botanist talar om en variant i florans värld. Med ett ord, han lefver helt och hållet upp i sin musik. Hela vintern är det på lediga stunder som sagdt musiken, den klassiska musiken, som sysselsätter honom och binder hans uppmärksamhet och när nyckeln sättes i flygeln i början af juni, då är det Oscar, som för två och en half månad hvarje år slår upp sin förlofning med den kära vänninan för att med hennes tillstånd skynda i armarna på sin andra fästmö — det efterlängtade hafvet nere vid Västkusten.
Det är nog förrästen dessa år efter år upprepade Västkustbesök med sitt salta vatten och sin friska luft, som bidragit att hålla Byström så spänstig. Han älskar nästan till monomani sitt Arvidsvik och på senare år själfva Marstrand (=Mastrann) men säkert ej på samma sätt som mången ferietagande Stockholmare.
Vinterns vedermödor med räkenskaper och förtroendesysslor på Vasateaterns kansli och därjämte rollarbete ger åt Oscar Byström, särskildt när han är iklädd sin dyrbara promenadpäls, en mera lidande majorsgång, som dock helt försvinner, när våren nalkas och pälsen ersättes med den korta kavallerirocken, och man ser då på långt håll hur intensivt han längtar till sitt kära Marstrand, till hafvet och kobbarna.
Som kamrer vid teatern är Oscar Byström säkert den mest tillmötesgående och förstående när det gäller s. k. förskott — om man egentligen kan kalla dem så, eftersom all lön utbetalas i efterskott som piglönerna. Och detta förstående är säkert ovanligt för en man, som för egen del aldrig sett eller haft några svårigheter eller egentliga tråkigheter i lifvet, utan mestadels seglat i solsidan för jämn och god slör genom lifvet.
Med önskan, att seglatsen måtte fortsätta lika lyckligt som hittills instämmer jag med ordalydelsen i ett af telegrammen på jubeldagen så lydande:
“Lifvets höst dig ej betunge
Nu ett fyrfaldt lefve runge
För den evigt spänstigt unge.“
18
