Den här sidan har korrekturlästs
xviii
- pǫddum); deremot ofta med bögel (ô), och då betecknande antingen ꝍ (t. ex. bônndr, brôðr), eller ö (t. ex. danmôrk, hôfðu), eller ó (t. ex. biôggu, biôgguz (af Rask, i Sýnishorn s. 91 och 58, lästa biöggu, biögguz); såsom undantag användt i sông (säng). 3:o i stället för ö, såsom öfvergångs-ljud framför u, nyttjas, utom det nyss anförda tecknet, äfven o, au eller av (hopdraget). 4:o l och n blifva ofta fördubblade, helst framför d och t. 5:o det reflexiva verbal-suffixet är z. 6:o om accenterna gäller ungefär detsamma, som är sagdt rörande Homil. Den af mig antagna paginering, som afviker från den gamla i hdskr., fortlöper utan afseende på de förevarande luckorna.
- Harpestreng = Henrik Harpestrengs Lake- och Örtebok, en bland Kongl. Bibliothekets i Stockholm samlingar förvarad, både i paleografiskt och kalligrafiskt hänseende anmärkningsvärd Dansk handskrift på pergament, i qvart och signerad K. 48; utgörande 47 blad, af hvilka dock de 3 första ega 5 sidor af annat innehåll, till en del af annan hand, samt sista bladet allenast upptager 7 rader på första sidan. Denna permebok, som icke är af Molbech nämnd eller begagnad i hans upplaga (Henrik Harpestrengs Danske Lægebog, Köpenhamn 1826), men sedan fäst hans uppmärksamhet (se Historisk Tidsskrift, Köpenhamn 1843, s. 148—9; samt Danske Magazin, Köpenhamn 1845, s. 165—176, i hvilket senare verk ett par utdrag ur handskriften blifvit meddelade), har, i jemförelse med den genom trycket offentliggjorda redaktionen, en betydligt afvikande behandling och anordning af ämnet, ehuru i det hufvudsakliga öfverensstämmande. Läsarten kan på sina ställen vara underlägsen, men är på andra bättre; ofta har språket något mer fornartadt, och rättskrifningen utmärker sig genom en mycket sällsyntare teckning af dubbla vokaler. Detta, i förening med skriftdragen, jemförda med dem i fac simile vid det tryckta arbetet, kan gifva anledning att anse den Stockholmske codex snarare äldre än yngre, sammanstäld med den Köpenhamnske, af trycket utgifne. Molbech är emellertid af motsatt tanke; och då han bestämmer den senares ålder till öfvergången från 13:de till 14:de århundradet (Företal till Harpestreng s. 10), skattar han den
