regementena stanna kvar, äfven dessa på tre mils afstånd från Kristiania men stationerade på andra sidan. Se där ungefär villkoren. D’Ohsson, som kom hit med konventionen i går, förklarade, att det ej varit möjligt att göra annorlunda för att kunna få slut på det hela, det är dock mycket förargligt, att riksdagen icke kan församlas förrän i slutet af september eller till den 1 oktober. Kronprinsen har velat vinna sinnena genom mildhet. Gud låte honom icke härutinnan bedraga sig!
Prins Kristian är i grund och botten en stackare (»un pauvre Sire»), ty han har aldrig vågat blottställa sig själf.[1] Då man föreslog honom att lämna makten ifrån sig, gick han in på att afstå från sin konungatitel men ville likväl endast inför riksdagen formligen afsäga sig denna; man blef därför äfven tvungen att gå in på hans begäran. Man har skickat bud till Bergen för att förmå dem därstädes att frivilligt gifva sig. Vi få se, huru de komma att göra. Prins Kristian har enträget anhållit att få träffa kronprinsen men har fått det svaret, att denne ej önskade, att detta skulle ske, förrän han inför riksdagen afsagt sig sin makt. Det måste hafva funnits mycket viktiga skäl, som hafva förmått kronprinsen att icke begagna sig utaf alla de fördelar, som han genom vapnens makt hade uti sina händer; jag anar, att det ej endast varit för att skona blod utan att törhända andra mycket viktiga skäl tvingade honom att behandla
- ↑ Drottningen skrifver i sina memoarer under augusti månad 1814: — — — Denne prins (Kristian) har aldrig försökt att gifva något prof på sin tapperhet eller sin förmåga; han lär alltid hafva haft sin vagn förspänd för att vara färdig till afresa, och då han en enda gång hade bestämt sig för att själf vara närvarande vid en träffning, satte han sig redan vid de allra första bösskotten upp uti sin vagn och återvände genast till sitt högkvarter.
