Hoppa till innehållet

Sida:Sverige och Norge, 1814.djvu/133

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
129

Göteborg skola med det första återvända till Stockholm, där man behöfver anskaffa åtskilliga papper och upplysningar, för att försöka ordna deras författning på sådant sätt, att den blifver någorlunda öfverensstämmande med vår. Jag hoppas likväl, att våra jakobiner i Stockholm icke skola få blanda sig uti dessa angelägenheter utan att allt skall aflöpa på bästa sätt. Ett rykte har härstädes blifvit utspridt, att prins Kristian skulle hafva blifvit tokig. Förhållandet lär vara, att han verkligen haft nervfeber med en attack åt hjärnan. I går hitkom hans adjutant herr Brock[1] med ett bref till kronprinsen för att begära ett pass till Danmark för denne. Ibland lär prins Kristian uttrycka sin afsikt vara att slå sig ner i Amerika, ibland åter på Jylland; han tyckes icke veta, hvad han vill. Grefve Engeström påstår, att han haft »kanonfeber», emedan han aldrig vågat visa sig någonstädes och efteråt blifvit sjuk.[2] Prins Kristian tyckes verkligen vara en stackare, och han


  1. Drottningen skrifver i sina memoarer under oktober månad 1814: — — — — Kort före kronprinsens afresa från Uddevalla till Stockholm ditkom en af prins Kristians förtrogna adjutanter vid namn Brock, som anmälde sig hos kronprinsen för att erhålla hans tillstånd att passera till Köpenhamn med depescher till konungen af Danmark, innehållande enligt hvad han uppgaf förfrågningar rörande prinsens återresa till Danmark samt huru han där skulle blifva emottagen af konungen. Ehuru denne adjutant tycktes handla mycket öppet, misstänkte man likväl, att han ej var fullt uppriktig utan att detta blott var en förevändning för att kunna få nya instruktioner. Efter hans afresa fick man veta, att det varit två adjutanter, som passerat Uddevalla, ehuru bara den ene af dem visat sig.
  2. Drottningen skrifver i sina memoarer under september månad 1814: — — — — Prins Kristians sjukdom var antagligen föranledd af det löfte, som han afgaf uti Moss, att han skulle söka någon förevändning för att öfverlämna den verkställande makten åt det norska statsrådet. Möjligen kan likväl hans rädsla och hans sorg öfver att hafva misslyckats uti sina planer att få förblifva konung i Norge hafva bidragit att verkligen göra honom sjuk.
Sverige och Norge 1814.9