Sida:Sverige och Norge, 1814.djvu/142

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
138

ändtligen den mycket efterlängtade kuriren från Kristiania; det var kronprinsens adjutant Forsell, hvilken hade utaf kronprinsen blifvit ditskickad med förhållningsorder till Wirsén. Sinnena äro ännu mycket oroliga därstädes, och de hafva fortfarande den fixa idéen att vilja blifva oberoende. De lära ibland önska välja Napoleon, och en annan gång har det till och med föreslagits, att de skulle välja kronprinsen, med villkor att han öfvergåfve Sverige och uteslutande ägnade sig åt dem; han skrattar själf åt detta och tyckes icke vara mycket hågad att slå sig ner bland dessa ohyfsade människor, som äro utan rim eller reson och hvilka ej göra annat än dricka och röka samt äro danskar ända ut i fingerspetsarna.[1]

  1. Drottningen skrifver i sina memoarer under september månad 1814: — — — I Norge var man redan fullt sysselsatt med att välja ombud till stortinget; landets samtliga invånare började nu att få kännedom om att prins Kristian skulle komma att abdikera, och man öfverlade därför om det förestående valet af hans efterträdare. Det tyckes, som det naturligaste skulle hafva varit att genast härvidlag tänka på Karl XIII för att därigenom få slut på det olyckliga kriget och alla vidare underhandlingar, men nationalhatet emot svenskarne föranledde dem att i stället rikta sina tankar på hvilken annan furste som helst utom på honom. Det föreföll till och med, som om kronprinsens personlighet äfven skulle utgöra ett oöfverstigligt hinder, antagligen därför att de fruktade för hans öfverlägsna förmåga och möjligen trodde, att han i sin egenskap af fransk marskalk skulle vara alltför despotiskt anlagd samt för krigiskt sinnad, då de själfva endast ville förblifva en fredlig nation, emedan alla deras krig varit olyckliga för dem; dessutom voro deras engelska sympatier så stora, att de icke kunde fördraga något eller någon, som härledde sig från Frankrike. Oviljan var så stor, att de till med hellre tycktes vilja till sin suverän utse den uti Frankrike afsatte Napoleon. Att de kunde få en så egendomlig tanke bevisar den ovanliga prestige, som denne märkvärdige man lyckats vinna öfver hela världen, likasom äfven huru okunniga norrmännen voro. Det fanns dock en del klokare och mera bildade personer, som försökte tydliggöra för dem, huru olyckliga och äfven huru löjliga de skulle göra sig, om de valde en afsatt suverän. Sedan de sansat sig något och blifvit litet förnuftigare, kommo de på den tanken att föreslå