Sida:Sverige och Norge, 1814.djvu/143

Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

139

Efter Forsells ankomst har kronprinsen nu bestämt sig för att fara till Stockholm och rådgöra med de fyra medlemmarne af regeringen angående den norska konstitutionen och om andra saker.^[1] Han har bedt kungen uti Göteborg invänta hans återkomst. Engeström skall följa med honom. Han afreser redan i dag på eftermiddagen till Göteborg. Prinsen kan omöjligen vare framme i Stockholm förrän om fredag och således allra först den 16 eller 20 tillbaka uti Göteborg; det tyckes mig nästan vara otänkbart, att han skall kunna vara åter ens då. Sedan är det meningen, att vi skola afresa till Stockholm; kanhända blifver det ej förrän i början på oktober eller hvem vet kanske ändå senare. Vi få väl se! Nu säges det emellertid, att vi skola resa i slutet på månaden; det kan dock icke blifva

kronprinsen att slå sig ner hos dem och blifva deras konung samt öfvergifva Sverige. Då kronprinsen fick veta detta, fann han förslaget mycket löjligt och skämtade mycket däröfver samt sade, att han i så fall skulle blifva dömd att uttråkas under hela sitt återstående lif; hans senaste vistelse i Fredrikshald har verkligen icke heller bidragit att gifva honom någon hög tanke om det norska societetslifvet, ty denna nation, huru duglig den än må vara, saknar all civilisation.

↑ Drottningen skrifver i sina memoarer under september månad 1814: — — — Kronprinsen beslöt att själf afresa till Stockholm för att rådgöra med statsråden och höra deras yttranden rörande de förändringar uti den norska konstitutionen, som voro nödvändiga för att möjliggöra de båda rikenas förening under en och samme konung med för de olika ländernas förhållanden afpassade särskilda frisinnade författningar. Kungen hade på förhand förklarat sig vilja godkänna de föreslagna förändringarna uti Eidsvolds-författningen, om hvars innehåll han likväl ej fick kännedom förrän efter kronprinsens återkomst till Göteborg. Uti den proklamation, som kungen den 30 augusti utfärdade, tillkännagaf han, att han lämnat kronprinsen i uppdrag att vidtaga sådana åtgärder, att Norge icke hädanefter skulle komma att betraktas såsom ett eröfradt land utan såsom fritt och oberoende, med fullständig rättighet att vid sin egen riksdag få öfverlägga rörande sina egna intressen.

[139-1-1] Drottningen skrifver i sina memoarer under september månad 1814: — — — Kronprinsen beslöt att själf afresa till Stockholm för att rådgöra med statsråden och höra deras yttranden rörande de förändringar uti den norska konstitutionen, som voro nödvändiga för att möjliggöra de båda rikenas förening under en och samme konung med för de olika ländernas förhållanden afpassade särskilda frisinnade författningar. Kungen hade på förhand förklarat sig vilja godkänna de föreslagna förändringarna uti Eidsvolds-författningen, om hvars innehåll han likväl ej fick kännedom förrän efter kronprinsens återkomst till Göteborg. Uti den proklamation, som kungen den 30 augusti utfärdade, tillkännagaf han, att han lämnat kronprinsen i uppdrag att vidtaga sådana åtgärder, att Norge icke hädanefter skulle komma att betraktas såsom ett eröfradt land utan såsom fritt och oberoende, med fullständig rättighet att vid sin egen riksdag få öfverlägga rörande sina egna intressen.

[1]