XXII.
Från h. m. drottningen till h. exc. herr grefve Ruuth.
Herr grefve Ruuth. Jag är nu lyckligen återkommen likasom äfven kungen. Vid min ankomst mötte mig öfverståthållaren i spetsen för borgerskapet vid tullen, och höll ett tal, på hvilket jag måste svara. Mest af allting har emellertid det emottagande förvånat mig, som kommit mig till del från den lägre befolkningens sida (»les badeaux de la ville»), ty ända från Nyboda backe och fram till min port voro glädjeropen oafbrutna, och till och med min trappa var så uppfylld med folk, att jag endast med svårighet kunde komma fram. Jag vet verkligen icke, hvarför jag rönte ett sådant emottagande, men så var emellertid förhållandet, hvilket förvånar mig så mycket mera, som för endast fyra år sedan man till och med fruktade för att min vagn skulle blifva smutskastad. Sådana äro lifvets växlingar, än upp och än ned, ja, man kan till och med ibland falla tillbaka från en ganska upphöjd plats. Härmed må nu vara huru som helst, så inser jag fullkomligt, hvilket värde jag bör sätta härpå samt att en dylik hyllning har bra liten betydelse. — — —
Ni känner förmodligen redan kungens val utaf kommissarier,[1] de äro fyra: h. exc. Rosenblad, biskop Rosenstein,
- ↑ Drottningen skrifver i sina memoarer under september månad 1814: — — — Kort tid före kronprinsens afresa från Stockholm
