Adolf Mörner och Wirsén. — — — Man berättar, att kronprinsen skickat Platen med ett bref till prins Kristian för att bedja honom afresa och låta statsrådet mottaga
för att träffa kungen uti Göteborg blef utnämnigen af konungens kommissarier bekant. Dessa hade blifvit utsedda för att bevaka konungens intressen och å hans vägnar öfverlägga med stortingets medlemmar samt föreslå de nödvändiga förändringar uti den vid Eidsvold antagna konstitutionen, som man under kronprinsens vistelse uti hufvudstaden hade utarbetat. Wirsén, hvilken efter kronprinsens afresa stannat kvar i Norge för att hjälpa grefve Essen med förvaltningen af landet och i sin egenskap af statssekreterare för krigsärenden hade om händer de medel, som voro afsedda för kriget, utnämndes till kommissarie, likaså äfven statssekreteraren för finansärenden, grefve Adolf Mörner, samt biskopen i Linköping, Rosenstein, denne senare därför, att prästerskapet tyckes hafva ett stort inflytande i Norge. Rosenstein är dessutom en mycket klok karl, som förstår att rätta sig efter omständigheterna. Det ansågs vara nödvändigt, att kommissarierna skulle erhålla någon uti spetsen för sig, som kunde vara i stånd att värdigt representera och som med vana vid dylika angelägenheter förenade anseende uti Sverige samt en rang och personlighet, som kunde imponera på norrmännen. Kronprinsen tänkte först på Lagerbring, som hade stor erfarenhet och var medlem utaf statsrådet, men denne undanbad sig uppdraget på grund utaf sin klena hälsa; kronprinsen utvalde därför Rosenblad, hvilken äfven är statsråd och, alldenstund han länge varit statssekreterare för inrikes ärenden, en mycket erfaren man. Denne antog genast uppdraget samt kände sig särdeles smickrad öfver konungens förtroende. — — — Den grundliga kännedom, som Rosenblad ansågs äga om Sveriges inre angelägenheter och förvaltning, gjorde, att detta val vann ett allmänt godkännande. Redan på förhand hade Wetterstedt blifvit utsedd att vara en af kommissarierna i Norge, därför att han i sin egenskap af hofkansler redan länge varit nyttjad i diplomatiska värf och på grund häraf åtnjöt kronprinsens synnerliga förtroende samt af honom högt värderades. Oaktadt kronprinsen flera gånger tillskrifvit honom att påskynda sin hemresa, hade han likväl ännu icke kommit tillbaka från Frankrike, där han jämte fältmarskalken Stedingk haft i uppdrag att underteckna den afslutade freden. Hans hemresa hade af åtskilliga omständigheter blifvit fördröjd, så att han först var kronprinsen till mötes i Göteborg, då denne stod i begrepp att därifrån återvända till sitt högkvarter i Norge, hvilket fortfarande var förlagdt till Fredrikshald.
