Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
72
honom härifrån.[1] Detta hans beslut har i alla fall uppväckt en allmän förtjusning och har utaf alla militärer blifvit mycket gilladt, så att man verkligen är uti sjunde himmeln. När jag kom hit, fick jag veta åtskilliga detaljer; kommissarierna hade velat framställa löjliga förslag.[2]
- ↑ Drottningen skrifver i sina memoarer under juli månad 1814: Kronprinsen betraktade kungens förslag att gå ombord på flottan endast som en inspektion, som kungen skulle göra på den, men hans egen afsikt var verkligen att taga del uti fälttåget och därigenom blifva delaktig uti sina truppers ära. Kronprinsen hoppades likväl kunna öfvertala kungen att endast stanna ombord åtta eller tio dagar.
- ↑ Drottningen skrifver i sina memoarer under juli månad 1814: De fyra kommissarierna hade emellertid genast efter sin ankomst till Norge aflämnat en den 7 i denna månad (juli) daterad not, hvilken blifvit godkänd af kronprinsen och som var sådan, att man borde haft anledning att hoppas på dess framgång; den gick nämligen hufvudsakligen ut på att fästningarna vid Kongsvinger, Fredrikshald, Fredrikssten och Fredriksstad samt på Hvalöarna skulle öfverlämnas till de svenska trupperna samt att ett vapenstillestånd skulle ingås på sådana villkor och samtidigt blockaden af Kristiania och Kristiansand upphäfvas. Kommissarierna lyckades dock ingalunda uti sina underhandlingar och kunde icke uppnå något resultat. Prins Kristian hade nämligen svarat dem, att han vore villig, för att undvika krigets fasor, att sammankalla rikets ständer och att han visserligen kunde gå in på ett vapenstillestånd men fordrade då såsom grundval för detsamma, att Sverige skulle lofva Norge fullt oberoende under garanti af de allierade makternas kommissarier, hvilka voro uti Kristiania, på det att de församlade ständerna skulle kunna få öfverlägga och fatta beslut rörande landets väl utan något främmande inflytande. Det syntes tydligt, att detta hans förslag endast var en undanflykt för att vinna tid och antagligen helt och hållet svika de förhoppningar, som man hyst rörande dessa underhandlingar. Hans handlingssätt var äfven verkligen brottsligt emot nationen själf, alldenstund norrmännens utblottade tillstånd kräfde en skyndsam undsättning och detta förhindrades genom den pågående blockaden. Då kommissarierna äfven hade fört med sig ett särskildt bref från konungen af Danmark, däruti denne uppmanade prinsen att återvända till Köpenhamn, hade de uti ifrågavarande not äfven frågat prinsen, hvilket beslut han ämnade fatta härutinnan. Samtidigt anhöllo de om sina pass för att lämna Norge utan afseende på huru hans svar skulle utfalla.
