Prinsen har begärt två månaders tid på sig för att hinna sammankalla riksdagen och därefter abdikera, för så vidt denna riksdag ville tillåta det, men detta skulle han nog lyckats förhindra genom att leda denna riksdag på samma sätt, som då han genomdref sitt eget val till konung. Man ville tillåta de allierades eller de svenska trupperna att få förblifva på fästningarnas glacis men ingalunda medgifva dessas besättande, förrän riksdagen uttalat sig. Han förklarade, att, om riksdagen icke skulle vilja medgifva hans afsägelse, så vore han beredd att försvara sig med, som han uttryckte sig, sina tappra norrmän intill den sista blodsdroppen. Han har äfven skrifvit ett bref till kronprinsen och begärt ett möte, hvaruppå denne har svarat honom, att, om det vore för att uti sin konungs namn öfverlämna fästningarna, så ginge han å sin konungs vägnar in därpå, men, om det endast vore för att med honom öfverlägga, så vore det öfverflödigt.
Kommissarierna befunno sig härstädes. Herr von Steigentesch, österrikare, och Forster, engelsman, en hederlig karl; Orloff och Martens, ryssen och preussaren, handla emot sina instruktioner och hafva yttrat sig för ett uppskof; detta hafva de gjort utaf enskilda intressen, emedan de förehafva handelsspekulationer.[1] Man tvistade under två hela dagar med
- ↑ Drottningen skrifver i sina memoarer under juli månad 1814: Under det att kommissarierna uppehöllo sig uti Göteborg, hade herr Orloff inledt handelsspekulationer, som sedermera hade mycket inflytande på underhandlingarna i Kristiania; han var nämligen en förmögen man, hvilken begär efter ytterligare vinst frestade, och han lär redan förut mycket ofta sysselsatt sig med sådana spekulationer. Förhållandet var, att han associerat sig med den ryske konsuln i
Då kommissarierna så väl hos prins Kristian som hos hans omgifning funnit fullkomlig brist på god vilja och en oerhörd envishet, återkommo de utan att hafva lyckats.
