Sida:Sverige och Norge, 1814.djvu/78

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
74

dessa herrar, men i tisdags medgaf kronprinsen efter två timmars öfverläggning, att de skulle få återvända till prins Kristian för att göra ännu ett försök med denne envise man. Samma villkor som förut angående fästningarnas öfverlämnande skulle å nyo föreslås.[1] De afreste natten

    Göteborg, som befraktar fartyg till Bergen för att ditföra lifsmedel, hvaraf landet är i stort behof. För att dessa spekulationer skulle hafva framgång var det önskligt, att ställningen finge förblifva oförändrad, då prins Kristians regering tycktes beskydda dessa spekulationer. Han hoppades därför, att allt skulle kunna ordnas uti godo och att prins Kristian skulle kunna få stanna kvar i Norge samt detta land få behålla sin egen regering och sin egen styresman, samt förordade att en allians skulle ingås mellan Sverige och Norge. Detta var likväl ingalunda uti kungens intresse och ingick icke heller i kronprinsens beräkningar; det tycktes till och med vara nästan löjligt att kunna förutsätta, att kungen utan vidare skulle afstå från det, som traktaternas helgd hade tillförsäkrat honom. Man hade nog anledning misstänka, att möjligen grefve Romanzoff, som man visste ingalunda vara gynnsamt stämd mot Sverige, hade någon del uti dessa planer. Denne minister var nämligen då ännu kvar på sin plats, ehuru kejsaren gifvit honom afsked, och man trodde, att Orloff af honom fått hemliga instruktioner i strid mot kejsar Alexanders vilja, hvilken uti detta fall verkligen var att lita på. Kanske denne minister ändå icke skulle kunnat våga lämna honom några sådana hemliga instruktioner, men det må härmed förhålla sig huru som helst, så lyckades emellertid Orloff att äfven förleda det preussiska sändebudet Martens att handla uti samma syfte, då däremot så väl Forster som Steigentesch noga följde de erhållna instruktionerna, hvilka voro att försöka hindra en brytning mellan Sverige och Norge samt förskaffa Sverige en lugn besittning utaf detta rike. Orloff och Martens gjorde verkligen allt hvad de kunde för att under hand understödja prins Kristian och taga hans parti, ehuru de visserligen icke vågade att öppet uttala sin mening.

  1. Härom skrifver drottningen i sina memoarer under juli månad 1814: Kommissarierna ville göra ännu ett försök för att förmå prins Kristian att icke drifva sin envishet så långt, att därigenom de båda folk, som borde blifva förenade, blefve störtade uti olycka. Grefve Engeström hade dessutom fått konungens befallning att särskildt för kommissarierna framhålla nödvändigheten af att de makter, som garanterat honom Norge, också fullgjorde sina förbindelser och äfven lämnade