Sida:Sverige och Norge, 1814.djvu/98

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
94

Denne märkvärdige Tank, som man uppgifvit skulle vara så tillgifven prins Kristian, lär hafva yttrat, att om man icke skulle få prinsen att taga reson, så skulle han och prästen Hount vidtaga andra åtgärder. De hade ännu icke kommit tillbaka i går afton från sin beskickning till prinsen; jag hoppas, att han skall gifva sig utaf eller också att man må lyckas taga honom, ty det här måste få ett snart slut, det tro vi alla, och det kanske redan emot slutet af denna månad, ty det svåraste är nu gjordt. Adlercreutz förklarar uti ett bref till grefve Engeström, att allt detta kommer att sluta, förrän man tror. Gud låte så ske! Sparre, som blef sårad, är det likvisst icke särdeles farligt med; man hade berättat, att en amputation blifvit gjord, men detta är icke förhållandet. Detta är, min bäste grefve, en samvetsgrann berättelse om händelsernas gång. Alla äro af samma åsikt, att kronprinsens närvaro gör ett mycket godt intryck och att han endast behöfver visa sig för att få slut på alla tvistigheter, och väl är det. På det håll, där Gahn intågat, har det varit mera motstånd; han är nu nära Kongsvinger på ett ställe, som kallas Malmer.[1]


    Konungen skrifver i ett bref till drottningen, dateradt Fredriksstad den 9 augusti 1814, bland annat: — — — — Jag skrifver detta från en eröfrad plats; jag är för närvarande i Fredriksstad, där jag hälsar på kronprinsen, och jag skrifver med en norsk penna och med norskt bläck. Staden har ej lidit mycket och tycktes vara ganska bra. Jag tror, att jag skall försöka komma härifrån, så snart jag kan, till eder badort, som skulle intressera mig mera, då jag har ingenting att göra här och blott är en simpel åskådare, hvilket är tråkigt och som jag icke bryr mig om. Kronprinsen mår väl och är mycket rörlig. — — — — Carl.

  1. Drottningen skrifver i sina memoarer under augusti månad 1814. — — — General Gahn hade varit olycklig under senaste fälttåget mot Norge i förre kungens tid, då general Armfelt var befälhafvare, och hade då förlorat ej obetydligt af sina tappra trupper. Han blef icke lyckligare nu. Antingen till följd af hans