ett ytrande af en Svensk författare, som icke dragit i betänkande att ställa den af mig utgifna SkL. i jämnbredd med P. G. Thorsens så kallade ”Skånske lov”, och meddela den underrättelse, att ”för Skånes laghistoria har genom SKL:s omsorgsfulla utgifvande från Dansk sida af P. G. Thorsen (!)[1] och från Svensk af C. J. Schlyter, en säker grundval blifvit lagd”. Bland utländske fullkomligt behörige granskares omdöme om mitt lagverk, kan det vara tillräckligt att nämna Konrad Maurer, Ueber die altschwedischen gesetze und deren ausgaben, i Kritische vierteljahrsschrift für gesetzgebung &c., XIII:r Bd. München 1871. Slutligen må det äfven tillåtas att erinra om den recension af detta lagverks två första band, som läses i Geijers samlade skrifter, 1. afd. 8. bd. s. 39 o. f.
Den strid, som under den senaste tiden uppstått och visserligen en gång
måst uppstå, beträffande Svenska språkets orthografi, hotar med en fullkomlig
förbistring, om ej förnuftiga grunder lyckas att vinna allmänt erkännande, utan
å ena sidan envist påyrkas undergifvenhet för en auktoritet, hvars påbud af
många förkastas såsom oriktiga, och å andra sidan af enskilda författare
kungöras lagar, för hvilka man utan offentligt godkännande fordrar omedelbar
verkställighet i skolorna, där det då får ankomma på lärarne om de vid
undervisningen vilja hålla sig vid det allmänt gällande skrifsättet eller lyda de
nya lagstiftarne, eller gå sin egen väg; genom hvilken villervalla stafsättet
kommer att delas mällan två motsatta hufvudpartier, ett — för att bruka
gångbara politiska termer — konservativt, och ett ”liberalt”, hvilket senare kan
komma att framvisa så många olika orthografier som här finnas själfkallade
orthografiska lagstiftare. Denna strid har satt mig i nödvändighet att vid
utgifvandet af denna ordbok icke allenast för egen del fatta ett allt hittills
uppskjutet visst beslut angående de omtvistade frågorna, utan ock redogöra för
de grunder, hvilka jag ansett böra följas vid de af mig här antagna icke
betydliga afvikelserna från det hittills allmännast iakttagna bruket.
Jag
har väl i min ungdom tagit nödig kännedom om den af Svenska Akademien
stadgade staflära, sådan den finnes framställd i Akademiens handlingar från år
1796 första delen, och jag har äfven, likasom andra, hufvudsakligen rättat mig
därefter; jag har sedermera härmed jämfört den af Leopold författade, i
17:e delen af samma handlingar intagna Undersökning om grunderna till
Svenska stafsättet. Med allt erkännande af förtjensterna i Akademiens arbete,
och af den omsorgsfulla utredningen i Leopolds skrift, i hvilken jag ej fäst
mig vid de många oriktigheterna i de etymologiska funderingarne, har jag ej
kunnat förmå mig att till alla delar ställa mig till efterrättelse det som i
nämnda skrifter blifvit påyrkadt, eller erkänna denna staflära som något
oöfverträffligt. I synnerhet har jag ej kunnat förlika mig med det genom Tysk
inflytelse inkomna öfverdrifna bruket af e, där både ljudet och härledningen
och äfven det ursprungliga bruket, tydligen fordrade ä, och jag har därför
- ↑ Jfr. SkL. föret. s. CLX, CLXI; StL. föret. s. XCVI–XCIX.
