qvikt ær til hemgærþ æn döt ær, U.* VM. II. M. 27; ME.* Chr.* væria þæt (n. det klandrade) sik til -þu æller hemgærþ, U.* gripa til -þu (æller hemgærþ), U. M. 43: pr; SM.* VM. I. B. 35: 2; II. M. 27. man a egh -þu sina i tak lata, ɔ: man skall ej i qvarstad sätta kreaturet, hvilket man vill bevisa vara hemmafödt, utan sværia mæþ ofæstum eþe, ÖG.*; jfr. VM. I. B. 35: 2, där samma mening uttryckes med orden vari siælver taks man sin. Jfr. Hema föder.
Hemföþo eþer, m. ed hvarigenom den, hos hvilken en träl l. ett fäkreatur blifvit klandradt, bekräftar att trälen l. kreaturet är hemmafödt (jfr. Hemföþa, Fylsvat). VG.* ÖG.*
...
Hemgæf, f. hemgift, 1) som af föräldrar gifves åt son vid hans giftermål, )( hemfylghþ, VG.* 2) äfven hvad som vid sådant tillfälle gifves åt dotter. VG.* Jfr. Hemgava, Hemgift.
...
