Sveriges Gamla Lagar/Band XIII/F
| ← E |
|
G → |
...
Fadæbur, n. fatebur, förrådskammare. Däraf fadæburssvend, = bursven. Sk.* Jfr. Mb. D. Gl. oo. fadebuur, fadebuurspræst, fadebuursqvinde, fadebuursvend.
Fafænger, adj. fåfäng, onyttig. Chr.*
Fagher, adj. fager, skön, herrlig. f. iærtingni, VG.*
Fagher, m. pl. se Faþghar.
Faghnaþer, m. fägnad. ÖG.*
Faiger, se Fegher.
Fair, pron. pl. få. U.* SM.* compar. færi, færri, feri, VG.* ÖG.* U.* SM.* H. Kk. 4; Sk.* ME. Æ. 8: pr; 17: 1; St. Kg. 15: 12. superl. fæstir, hvaraf förekommer i sing. at fæstu, såsom det minsta antalet, minst. half tylft at f., VG.* Jfr. Færa.
Fal, se Fall.
Fal, adj. 1) fal, till salu. ÖG.* Bj.* Sk.* Chr.* lata l. hava iorþ fala, vilja sälja henne, U.* H.* æn (þæt) falt heter, se Heta. vin falt miæta l. hava, St.* lata vin löpa falt, Bj.* St. Kp. ind. 25. vin falt göra, tillåta dess försäljning, St. Kp. 26. riþa til falt öl, ɔ: till ställe där öl säljes, = pænnings öl, ME.* 2) legofal, som egaren vill lega ut. f. skipan, se Skipan.
...
... Falsker, adj. bedräglig. f. man, bedragare, Sk.*; men falska troligen skriffel för færska, St.*; ehuru falsk gerning kunde öfvs:s med bedrägeri.
Falskhet, f. = fals 1. Sk.* Chr.*
Falsterbo (pl. -bo för -boa), m. invånare af Danska ön Falster. Sk.*, där några hss. hafva falstring. Skånska staden Falsterbo på sydvästra udden af Skånska landet har utan tvifvel sitt namn däraf, att stället först blifvit befolkadt af Falsterboar, som där satt sig ned för att idka fiske.
Fals vitne, n. falskt vitnesmål. bæra f., SM.*
... ...
Farfæster, farfaster, adj. (af far och fæsta) förhyrd såsom sjöman. þær sum flere æru -ter, de fleste af skeppsfolket, Bj.* St.*; jfr. Sjölagen 1667, Sjösk. 10: pr.
Far för, adj. i godt stånd, duglig att göra resa med (om fartyg). Bj.*
Fargalter, m. fargalt. U.*
Farin, adj. (part. pass. af fara) (väg) på hvilken resande fara. f. vægher, farväg, allmän väg, VG.* Jfr. Farvægher.
Farkoster, m. farkost, fartyg. SM.* VM.* H.* St.* Chr.*
Farlater, adj. (af fara och later, jfr. Lætia) hindrad från att fara. giora man -tan, hindra honom från att fara (jfr. Strandsætter), VM.*
Farliþ, n. öppning på en gärdsgård gjord för att köra genom. VM. II. B. 8: 2; ME.* Chr.* -þi varþa, ansvara för att den, efter den som kört därigenom, stänges genom de nedtagna gärdsgårdsstörarnes uppläggande, U.* SM.* VM. I. B. 40: 3. f. ligger niþri, n. då den ej blifvit stängd genom de nedtagna störarnes uppläggande, SM.* kan fall a f. koma, se Fall 4.
Farmber (farm, Sk.), m. (Isl. farmr) fartygs last. Se Batsfarmber, Skips farm.
Farunöter (pl. -ta för -tar), m. (Isl. förunautr) reskamrat, följeslagare. ÖG.*
Farunöti (fara nöti, farnöte), n. (Isl. föruneyti) farnöte, resesällskap, följe. Se Flokker, Fylghi.
... ...
Fastgarþer, m. fast gärdsgård. )( vreta garþer, SM.* Jfr. Faster 1.
... Faþghar, feþgar (fagher), m. pl. (Isl. feðgar) fader och son. VG.* G.*
...
Fegher (faigr, G.), adj. (Isl. feigr, N. feig) bestämd till en snart inträffande död, (feg). vari f. up a stæghl l. undi gryt, ɔ: miste lifvet genom att rådbråkas och steglas, l. att stenas, U.* VM. II. M. 12: 2. mik vitin ir nu -gastan, ɔ: i veten att jag sätter mig i den största lifsfara, G.* På Gotland brukas d. o. ännn i den gamla, annars numera ovanliga bem:en.
...
Feter, adj. fet. U.*
Feþgar, se Faþghar.
...
Fileþi, se Fælaþi.
...
Finne, m. Finne. St.* Jfr. Nor-, Suderfinnar.
... ...
Firi, adj. se För.
... fairina), vederstygglig gärning; så benämnes blodskam, sodomi och tilläfventyrs några andra grofva brott. VG.*
...
Fiska tiuver, m. fisktjuf. Chr.*
... ...
Fiel kunnuger, adj. (Isl. fjölkunnigr, af fjöl, i sammansättningar mycket, mång-, T. viel) mångkunnig. G.* Det Isl. ordet har öfvergått till bem. af trollkunnig, likasom i Skånska folkspråket ordet klok.
... ...
Fiæþerskipter, adj. (af fiarþi) fyrdelad. dela til -tu, ɔ: vilja hafva byn delad i fyra qvarter, så att två gator gå korsvis genom byn. Se Raþuskipti.
Fiæþer skötter, adj. (af sköt, hörn) fyrhörnig (n. af qvadratlik form, jfr. fiæþerskipter). ÖG.*
Fiæþertiugher, adj. (af fiuratighi) 1) som består af fyratio. -gh sæssa, ÖG.* 2) för hvilken bötas fyratio marker. -ght iorþa ran, sar, -gh sak, þæt ran ær fult ok -ght, firi -ght (n. mal) &c. ÖG.* 3) -ght, n. abs., fyratio markers böter. böta (fult ok) -ght, fallas till -ghs, hætta viþ -ghu, &c. ÖG.*
... ...
Flat, flæt, n. (Isl. flet, säte, boning, säng; Fris. fiet, hus) boning. sitiæ i f. ok fælugh meth fathær, Sk.* a f. fara, begifva sig i (en annans) boning, lemna sig och sin egendom i en annans våld mot lifstidsunderhåll, VG.*; jfr. Flatfara sik, Flatföring, Flat föræs, Gæfþræl. — Enligt Thorlacius, Om det gamle nord. lovsprog, i Nye saml. af Danske Vidensk. Selsk. skrifter, IV. 177, betyder flet ursprungligen en bred säng som är ”reedt” på jorden, af hvilket slag de äldsta sängar här i norden och på andra ställen ”ventelig” hafva varit; och i Norge brukas d. o. ännu i bem. af ”sängställe, hvilorum; det upphöjda golf, hvarpå sängarne stå långs vägarne, i synn. i en fiskarebod” (A-n).
Flata, f. gillerstock l. snara, utsatt till villdjurs fångande l. dödande. VM.* göra bakn æller sætia flatu, SM.*
Flatfara sik, v. refl., l. flatfaras, v. dep. = a flat fara (se Flat). VG.*
Flatföring, m. den som flyttat till sin arfvinges l. någon annans gård, för att, mot afstående af sin egendom, af honom njuta lifstidsunderhåll. Sk.*
Flat föræs, v. dep. (för -ræ sik) flytta till sin arfvinges l. någon annans gård för att, mot afstående af sin egendom, af honom njuta lifstidsunderhåll. Sk.* I Norge säges ännu fletföra seg, öfverlemna åt en annan sitt hus mot en viss årlig afgift.
Flatkioler, m. flatt hand l. sjö på höjden af en bärgsrygg. f. baþi land ok vatn )( sio liþer, a liþer ok allar tilhællur, H.*
... Flokker, flukker (flock, Sk.), m. flock, samling. 1) flock, sällskap. flere æru i -ki, U. M. 9: 4. riþa mæþ -ke sinum, SM.* vara (mæþ) i f. ok farunöti, allitt. VG.* ÖG.* U.* SM.* VM.* ME.* St.* Chr.* vara i f. ok l. æller i fylghi meþ, U.Kk. 21: pr. not. 96; SM.* vara i f. færd ok fylghi, Sk. I. 86. not. 49. f. ok l. eller sampnader, St.* Chr.* sanka frænder ok f. sin, för frænda flok (jfr. Asker), SM.* Jfr. Frænda flokker. Enligt Sn. Sturl. Edda, I. Köpenh. 1848, s. 532, skall o. þorp beteckna ett sällskap af tre personer, föruneyti fyra, flokkr fem, sveit sex, ferð fjorton, fundr femton, sokn sjuton, neyti niton, þioð tretio, fólk fyratio, fylki femtio, herr hundrade &c.; att dessa benämningar äro grundade på allitt., är uppenbart. 2) samlade anteckningar. lagh hafþus ströningium i flerum -kum, ɔ: i flera särskilda samlingar, U. Conf., där Lat. texten har: per plura dispersæ volumina (hvilka ord äro hämtade ur Påfven Gregorius IX:s stadfästelse på Decretalsamlingen, som till en del blifvit afskrifven i stadfästelsen på Chr., se föret. s. LXXXI), och yngre hss. för -kum hafva bokum. vigers -kar, samlingar, som antogos vara från Vigers tid, och åtminstone började af honom, men sannolikt ursprungligen haft sitt namn (Isl. flokkr, ett kort poem) däraf, att de bestått af korta rättssatser framställda i poetisk form, af hvilken ursprungliga form många spår finnas i de sedermera med prosaiska tillsatser allt mera tillökta skriftliga anteckningar, som legat till grund för de slutligen utarbetade lagböckerna (jfr. min skrift om Sv. ä. ind. s. 62–66; O. Rabenius, de fatis litter. iurid. in Suecia, Stockh. 1772, s. 60 o. f.). U.* 3) capitel (i lagböckerna). VG.* ÖG.* U.* SM.* VM.* H. Kk. &c. rubr.; ME.* St.* Jfr. Broa flokker. Ih. (Gl. d. o.) har antagit att o. f. skulle vara beslägtadt med flaki och eg. betyda en tafla, och att då flera sådana taflor, på hvilka stycken af lagarne skulle hafva varit skrifna, blefvo lagda på hvarandra, däraf uppkom något som liknade en balk, hvaraf de större afdelningarne i lagböckerna fätt sitt namn. Denna förklaring grundar sig på den falska föreställningen om våra äldsta lagar såsom ristade med runor på balkar; den ofvan anförda benämningen vigers -kar, som ligger till grund för den nu ifrågavarande bem:en af o. f., betydde, såsom förut (under 2) blifvit anmärkt, endast muntligen framställda rättssatser; och då dessa omsider, i lagform skriftligen utarbetade, vid lagböckernas författande efter hufvudämnena fördelades på särskilda så kallade balkar (se Balker), hade denna benämning icke afseende på den eg. bemärkelsen af o. balker, l. bjelke (jfr. min anf. skrift s. 72).
Flot, n. se Flut. ...
Flærþ sala, f. försäljning af falsk vara. SM.*
... ...
Folkfræls, adj. (AS. folc-fry) fri (man), som är berättigad att bära vapen och med andra fria män gå i krig. f. hion, han (n. þrælin) var egh f., ÖG.*
Folkland, fulkland, n. 1) landskap (Isl. =). -da mællum, mällan Västmanland och ett annat landskap, VM.* Jfr. Folklands mæn, -næmd, -syn. 2) i synn. en af de tre hufvuddelar (ursprungligen tre lagsagor) som, jämte den närmast hafvet belägna landsträckan (Roþin), tillsamman utgjorde Upland. U.* )( laghsagha, U.* þry uplanda f., U.* þry f. (þæt ær tiunda land ok attunda land ok fiæþrunda land), U.* SM.* þæn ær -dinu raþer (= folklands hærra), fore -de (ɔ: fore folklands mannum l. a folklands þinge), U.* Då det gamla Upland, Svearnes äldsta hemvist i vårt land, bestod, såsom redan är sagdt, af tre hufvuddelar, kallade folkland, och en benämnd robin, men de i hundari delade folklandens inbyggare, i krigstid uppställde krigshären, den i skiplagh delade Rodens däremot roddare, kan däraf slutas att benämningen f. uppkommit däraf, att o. folk eg. betyder krigshär (jfr. min skrift om Sv. ä. ind. s. 26). Så berättar Sn. Sturl. att Hakon Jarl hade med sig krigshär af IV fólklöndum, ɔ: af fyra landskap i norra delen af Norge (Ol. Tr. S. cap. 18); men då han äfven berättar att de till Upland komne Svearne gåfvo sitt nya hemvist namn af mannheimar, människors boningar, till skilnad från det aflägsna land hvarifrån de voro komne, hvilket de kallade godheimar (Yngl. S. c. 9), så grundar sig denna uppgift troligen på en oriktig öfversättning af o. folkland; och samme förf:s förklaring af de särskilda folklandens namn (c. 29) är ej annat än en fabel, uppfunnen af någon som ej förstått den verkliga betydelsen af dessa namn (se min anf. skrift s. 29). — Den AS. benämningen folc-land )( boc-land, har afseende på besittningsrätten till jord, och hör ej hit.
... ...
For, f. (Isl. =) fåra (i jorden), prov. for. æria forar, SM.* VM.* ME.* Chr.* Jfr. Vaþ, Vaþi.
... ...
Forfall, n. (merendels pl.) förfall, hinder. VG.* ÖG.* U.* SM.* VM.* H.* Sm.* Sk.* ME.* lagha f., VG.* ÖG.* U.* VM.* Sm.* Sk.* ME.* laglik f., G.* Sk.* san f., VG. V. 3; ÖG.* SM. Kk. 11: 1; G. 1: pr; VM.* ME.* St.* f. i hionalaghi, hinder mot äktenskapet, SM. Kk. 13. vara i l. a (lagha) -lum, ÖG.* U.* H.* Sk.* ME.* f. koma, ɔ: anmälan därom kommer, ÖG.* U. Kk. 15: 2; jfr. JutL. I. 50, där orden: kumer hins forfall orätt förklaras af Mb. D. Gl. d. o. bæra f. (mans), intyga en annans förfall (om vitnen), VG. I. G. 9: 5; II. G. 16; ÖG.* Sk.* sværia f., med ed styrka ett sådant intyg, ÖG.* f. bæra ok sværia, f. bæra ok egh sværia, ÖG.* f. sværia ok egh bæra, ɔ: icke endast anmäla, ÖG.* f. stander firi, VG.* koma af -lum sinum, U.* komber þriþi fæmt i f., ɔ: inträffar då svaranden har förfall, ÖG.* ryva (n. fæst) mæþ lagha -lum, ɔ: genom bevisning om laga hinder mot äktenskapet, ÖG.* Jfr. Frafall; Leþsna-, Sotæ forfall.
... ...
Forlidhen, adj. (af liþa) förliden, förbigången (om tid). St.*
Forligt, adj. (af forlika) ense. f. om köb, Sk.*
Forlika (part. pass. -adher), v. a. 1) göra lika. St. Kg. 25; Kp. 27. not. 73. 2) förlika. f. sik medh manne, St.* Chr.* Jfr. Forligt.
Forlæggia, v. a. = fortaka 3, om ej d. o. tillkommit genom skriffel. ME.*
Forlækis værk, n. så kallas dens brott, som med våld snöper en annan. VM.* Hvad d. o. eg. betyder, är okändt. Ih. ogillar äldre förf:s mening, att det betyder obotlig skada; men hans egen gissning, att det kommer af ”lägga, ferire, ut denotet gravissimum vulneris genus”, är visst icke lyckligare.
... ...
Fornæmi, n. (af næma; Isl. =) 1) otillåtet bruk l. borttagande af en annans egendom, hvilket dock hvarken sker i hemlighet såsom stöld, l. med våld såsom rån (jfr. Jonsb. Þj. 7). fult f., VG.* af -mom, ɔ: den balk där detta slags brott omtalas, VG.* Jfr. Fornæmis sak. 2) betydligare åverkan å jord. böte fult f. (atertan marker), U.*
Fornæmis sak, f. mål som angår fornæmi 1. ÖG.* Ett fall, då någon borttog en honom själf tillhörig sak, som en annan hade rätt att begagna, synes hafva varit kalladt f., VG. IV. 6; dock beror detta på o. attær, som där troligen genom skriffel blifvit tillagdt; jfr. II. Forn. 1. Ehuru många olikartade fall, marghar -kir, hafva i VG. blifvit sammanförda i balken I. FS., hafva dock säkerligen endast några få af dessa fall i själfva verket varit räknade till -kir, likasom det är klart att endast de första raderna i början af II. U. handla om utgarþar; då en del af de i I. FS. upptagna fall af en tillfällig orsak — möjligen därför att o. utgarþær råkat få en större begynnelsebokstaf — kommit att skiljas från de föregående såsom en särskild balk, har denna fått namn af fornamix bolkær, hvilket namn i den yngre codex blifvit ändradt till ut giærþæ bolker, af den anledning att denna balk kommit att börja med o. ut garþer.
... ...
Forsumelsa elder, m. eldsvåda uppkommen genom försummelse l. vårdslöshet. Chr.*
... ...
Fostra (folstra, VG.* jfr. Foster), f. (Isl. fóstra, fostermoder l. fosterdotter) hemma (född och) uppfostrad trälinna, 1) enligt VG. ehvad hon blifvit frigifven l. ej. I. A. 4: 2, där dock fostræ och folstra är skrifvet för fostre. )( ættaþ kona, VG. I. G. 4: 2. (jfr. pr.); II. G. 3. annöþog f. som bær nikla bondans, )( ambut l. trälinna i allm., och ætborin kona', VG. II. G. 11. fræls f., VG.* 2) enligt ÖG. endast den som ej blifvit frigifven. )( fræls kona, ÖG.*
Fostre, m. (Isl. fóstri, m. fosterfader, fosterson &c.) 1) hemma (född och) uppfostrad träl. ÖG.* VM.* )( bonde, se Bonde. )( fræls man l. þræl, ÖG.* )( annöþogher, se Annöþogher. Jfr. Fostra. 2) uppfostrare. Se Kalfs fostre.
... ...
Frafall, n. (Isl. =) frånfälle, död. VG.* Orden: þa skal vighi a þingi lysa ok f. arvingia sighia, VG. I. Md. 1: pr, kunna ej gifva någon förnuftig mening, dá det af sammanhanget är tydligt att det just är målsegaren, ɔ: den dräpnes arfvinge, som skall lysa dråpet (jfr. Lysa); troligen bör här därför läsas: þa skal arvingi vighi a þingi lysa ok f. sighia (ɔ: kungöra slägtingens d död). Men då, enligt andra gamla lagar, det ålegat dråparen själf att kungöra dråpet, har utan tvifvel samma förhållande i äldsta tider varit i Västergötland, och ett sådant stadgande har då kunnat vara inefattadt i de anf. orden, hvilkas mening varit att dråparen skulle lysa dråpet, och tillkännagifva arfvingen hans slägtings död; då detta sedermera blef ändradt, och skyldigheten att lysa dråpet ålagd målsegaren, försummade man att ändra de anf. orden såsom det hade bort ske. Huru felet än må hafva tillkommit, är det tydligt att förf. af VG:s yngre cod. ej förstod meningen af detta ställe, men väl att där var ett fel, hvilket han trodde sig rätta då han (II. Dr. 1.) ändrade f. till forfall, troligen i den tanke, att om målsegaren ej kunde själf inställa sig på första l. andra tinget, skulle någon annan där tillkännagifva hans förfall.
... ...
Fram liþa, v. n. 1) framlida, fortgå, förbigå (om tiden). timen -lider, SM.* en manader ær -den, Chr.* 2) -liþin, præt. part. framliden, afliden, död. G.*
... ...
Frilla, f. (Isl. friðla, frilla) frilla. VG.* ÖG.* U.* VM. II. Æ. 13: 2. Jfr Sloki frilla.
...
Friþdomber, m. fred (l. dom angående fred). þem haver iak allum -dom fört (ur lagmannens sluttal till folket), SM.*
Friþer (friþ, Sk.), m. 1) frihet (AS. freod, freodom, af freo, frio). Se Friþviter, -vitni, -ætta. 2) fred, lugn. VG.* U.* SM.* Sk.* ar ok f., G. 1. guþs f. (ok sancte marie), VG.* Sm.* biorn &c. havi friþ i ængum staþ, ɔ: må dödas af den som träffar dem, H.* hasl a friþ hava, ɔ: må ej huggas, ÖG.* akrar &c. skulu i -þi vara, friþ lysa a gisninga skogh sin i nut ok aldin, SM.* friþ a læggia, freda (skog), SM.* hægna skogh i fred, Chr.* þæn a i friþ dömas &c., dömis þa han i friþ, ɔ: dömmes fredad för svårare ansvar, U.* SM.* -þi (för i -þi) vari kununger &c. U.* VM. II. Þg. 24: 1. -þi (vari) han ok hans goþs, U.* VM. II. Kr. 22: pr; M. 7: 1; Þg. 12: 4. Jfr. Aker friþ; Byar-, Garþa-, Ofriþer. 3) fred mällan länder l. riken. G.* 4) allmän fred och säkerhet mot andras oförrätter, och särdeles mot deras hämnd, mot hvilka någon förbrutit sig. VG.* ÖG.* U.* SM.* H.* G* Sk.* ME.* f. balker, VG.* möta kunungi mæþ gruþ ok friþ, genom pleonasm, om ej friþ här först tillkommit genom skriffel för gislum, SM.* ME.* Chr. Kg. 6: 1. vara i bonda -þi ok laghum, ɔ: allmän fred och rätt (och ej den särskilda fred som är stadgad angående gästning (jfr. Bonda lagh), ME.* Chr. Kg. 27: 2. havi hvarghin friþ (n. så att han ej skulle kunna fängslas) utan i kirkio æller klostre, ME.* Chr. DrVl. 2, 7. þæn man aghi æi siþan mera friþ a þingi æn annarstaþ, SM. M. 14: 1. havi þær (n. i kyrka l. kyrkogård) æi mera friþ &c. SM. Þj. 11: pr; ME.* Chr. Tj. 24. þen sum friþ atte þær hava, n. i kyrkogården, ME. Þg. 27: pr. beþas friþ, VG.* SM.* bryta friþ (a manni), VG. I. Kk. 12: 1, 2; II. Kk. 25, 52; U.* SM.* H.* Sk.* f. varþer a (n. manni) brutin, VG. I. B. 1: pr.; II. Fr. 1. jfr. Friþ brut. hæmnas obrutnum -þinum, ɔ: utan att därmed bryta någon fred, ÖG.* firigæra l. firihugga -þi (sinum), VG.* ÖG.* ME.* havi forbrutit frid sin, n. den honom medgifna fred under en månads tid, Chr.* sökia friþ mans (af hanum), ɔ: att han må dömmas fredlös, ÖG.* Sk.* friþar (gen.) mans ægha vald, hafva rätt att fordra att han dömmes fredlös, VG.* fa friþ mans, se Fa 2. han van l. inti alt a endagha til -par hans (ɔ: för att göra den andre hans fred förlustig) sum lagh til sæghia, edsformulär, VG.* biþia manni friþ a þingi, ɔ: att dråparen må kunna i fred komma till tinget och därifrån återvända (jfr. Griþ), Sk.*. þæn sum han (n. friþlösan man) i friþ tok, ÖG.* ægha &c. friþ dags ok nattar til skogs, VG.* mista sin friþ, Sk.* ME. Eþs. 42: pr. biþia (man) i friþ, se Biþia 1. hoggæ mans fred af hanum met sit vapn, se Vapna tak. friþ flya (jfr. Flya), VG.* ÖG. U. H. Kg. 5, ME.* lata döma sik i friþ, VG.* lösa sik i (konungs) friþ, U.* SM.* VM.* H. Kg. 6: pr. giva manni friþ, om konungen, VG.* ÖG. U.* SM.* H. Kg. 6: pr; ME. Eþs. 27; DrVI. 13, 14. æftir þy hans friþ sætia &c., se Sætia. skipa biltogom manni friþ af konangi, Chr.* friþ (ater) fa, VG.* U.* SM.* VM.* H. A. 13: 8; Sk.* ME.* koma (ater) i friþ, VG.* ÖG.* U.* SM.* H. Kg. 6: pr; ME.* koma til bot eller frid, Chr. Kg. 27: pr. ær f. mans ubötter, se O bötter. 5) större fred, medgifven åt vissa tider, ställen l. personer. U.* VM.* H.* Bj.* G. 9; St.* i -þi, U.* SM.* VM.* G.* a -þi, G. 9, 10, 13: pr. -þa mællum, på de tider då sådan fred ej gäller, U.* SM.* utan alla -þi, = friþa mællum, Bj.* i þæssum -þum (n. i siælfsins heme &c.), SM.* alt þæt i -þinum ökis, ɔ: den tillökning i böterna som eger rum då sår blifvit gjordt i friþi, U.* SM.* aldra manna f., SM.* G.* f. mæþ guþslikama (jfr. Guþslikami), U.* SM. H. Kk. ind. 21. guþs f. ok þe hælghu kirkiu, = f. mæþ guþslikama, U.* SM.* H. Kk. 21: pr. bryta (þæn) friþ, U.* SM. Kk. 20: pr; H.* brytæ bys (ɔ: stadens) frid uden by, ɔ: på stadens mark, där samma fred gällde som i staden (jfr. Byfred), Sk.* f. sværies uppa skanör l. i hafnæ, Sk.* æi a han þær friþ hava, æi haver han þær friþ, n. den större fred som annars gäller i kyrkan l. kyrkogården, så att han ej skulle kunna med våld därifrån bortföras, U.* H. Kk. 18: 1. havi þær (n. i kirkiu) engin friþ, St.* i friþ taknir, om vissa dagar, då enligt G.* för dråp &c. särskilda böter voro stadgade. þe æru i fyratighi l. LXXX marka friþi, ɔ: så mycket bötes för fredsbrottet om deras fred brytes, H.* hava friþ i sinu skipi (n. = hemfred), Bj.* ...
Frælsgiva, f. frigifven trälinna. VG.* )( fræls ættaþ kona, VG.* Jfr. Frælsgivi
Frælsgivi, m. frigifven träl (antingen han var ättledd l. ej). VG.* Sk.* )( þræl, ætborin, fræls man, VG.* )( ættaþer man, VG. II. R. ind. 7. Jfr Ætleder.
...
Frælsis hion, n. landbo på frälsejord. )( iordægande och skattabonde, Chr.* )( bonde, Chr.*
Frælsis iorþ, f. frälsejord, skattfri jord. VG.* )( skattaiord, Chr.*
Frælsis kona, f. fri qvinna. ÖG.* i en yngre hs. i st. f. fræls kona.
Frælsis man, m. 1) frälseman, den som genom rusttjenst är befriad från skatt för sin jord (jfr. Frælsa 3, Frælsi 4).
...
Frælsis ænkia, f. enka efter frälseman. Chr.*
... Fulfang, n. fullt (laga) fång. f. iorda (gen.), Chr.*
Fulfölgia, v. a. fullfölja, utföra. Chr.*
Fulföra, v. a. utföra, verkställa. U.* SM.*
Fulgærþa bondi (fulgærdis bondi), m. (Isl. fullgerðarbóndi) bonde som erlägger full skatt. H.*
...
Fullilika, adv. fulleligen. VG.* Chr.*
Fullkyniaþer, adj. (af kyn) friboren, af fri slägt. fræls ok f., allitt. VM.*
Fullmægtigh, adj. som har full magt. Sk.*
... ...
Fylghia, f. = fylghþ 1. VM.* Jfr. Hemfylgia.
... ...
Fylsvat, f. (af fyl och vat) ed, hvarigenom den, hos hvilken en häst blifvit klandrad, bekräftar att hästen blifvit hos honom född och uppfödd, l., enligt edsformuläret, at þæt var hema föt ok þær drak ok diþi miolk ok moþor spina. f. (n. þær) firi ganga (jfr. Hema föder, Hemföþo eþer), VG.* Äldre förf., hvaribland Ih., hafva trott att d. o. betyder fullt vitnesbörd, och så förklaras äfven fyls vitnæ i JutL. II. 105. af KA. (Jydske Lovb. s. 315) och KR. (GDL. III. 510). Att JutL. på anf. st. talar om hors ethæ nöt, bevisar icke, såsom KR. menar, att benämningen fyls vitnæ ej kan eg. hafva afseende på ett hemmafödt föl, ehuru ordet äfven blifvit användt i fråga om andra slags kreatur; likasom däremot då i VG. endast nämnes bortstulen häst, däraf ej kan slutas att det som där stadgas, icke blifvit tillämpadt äfven på stöld af andra fäkreatur; och ingen kan tvifla på hvad kalfs i o. kalfs fostre, ÖG. B. 45, betyder, därför att där talas både om häst och ko; däremot låter det icke begripa sig att en ed angående häst l. nöt skulle hafva namn af fullt vitnesbörd mera än ed i hvad annat mål som hälst.
... ...
Fyrnska, f. (Isl. =) eg. ålderdom; gamla tiders seder och bruk. f. þaun sum haiþnu fylgir, G.* Som till den i G. omtalade f. äfven trolldomskonster ansågos höra, har Isl. fyrnska, likasom det beslägtade ordet forneskja, kommit att särskildt beteckna sådana konster. Ih. härleder d. o. på ett ställe rätteligen från forn, men på ett annat från firn (se Firnarværk), hvilket senare är uppenbart oriktigt.
... ...
Fear foter, m. fäfot. læggia (n. jord) ater undir -t, ɔ: lägga igen odlad jord, så att hon åter blir betesmark, ÖG.*
... ...
Fælaþi (fælædhe; fileþi, G.* gen. -þi för -þis), n. 1) fä, fäkreatur. SM. B. 5: 4; 6: pr; VM.* G. 46; St.* 2) collect. boskap. SM. B. 24: pr; G. Hist. 1. Jfr. Sma fileþi.
... ...
Fætil, m. (Isl. fetill; N. fetel) band. bæra arm i fætlum, Bj.* St.* Jfr. Fiti.
Fætillös, adj. obunden l. med lossande band. þa falz f. byrþe, då banden lossnat faller bördan, säges om föred som blir ogild då tylftareden, hvarigenom den skulle bekräftas, ej följer därpå, ÖG.*
Fætlaþer, adj. (af fætil) försedd med band, ɔ: gehäng (om svärd). Sk.* Jfr. U fætlaþer.
... ...
Fæþernis vita, f. bevisning därom, att man ärft jord (eg. af sin fader). vita l. væria mæþ f. (sinni), U.* H. J. 14: pr; ME.*
...